Hur medborgare kämpar för sina städers skönhet

Från ingen mindre än den preussiska klassicisten Karl Friedrich Schinkel [1781-1842] härstammar insikten att byggandet för människor måste vara något mer än att sätta upp ställningar och containrar. När ”hela planen för ett visst byggnadsverk utgår enbart från dess närmast liggande och triviala ändamål och från själva konstruktionen” uppstår ”något torrt och stelt som saknar frihet och helt utesluter två väsentliga element: det historiska och det poetiska”.

Det citatet borde varje arkitekt hänga över sitt ritbord. Schinkel lyckades lösgöra sig från vad han kallade abstraktionens schematism, det bevisar hans storartade utkast till ”högre byggnadskonst” från hans senare levnadsår. Den moderna arkitekturen hyllar däremot ännu i dag som sitt egentliga syfte underkastelsen under det ”närmast liggande och triviala ändamålet” och under konstruktionen. Begåvningen för den ”högre byggnadskonsten” och för det ”historiska och poetiska” har man förlorat.

”Han är ju naken!” Maaß inleder sin introduktion till ämnet modern rekonstruktion med att citera detta bevingade utrop från ett barn i H.C. Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Och faktum är att man i skapandet av modern arkitektur aldrig har kommit ifrån inställningen att byggnadsverket skall vara avklätt in på bara huden. (Detta var och är en reaktion mot det alltjämt bannlysta 1800-talet och dess store hjälte Gottfried Semper [ tysk arkitekt, 1803-1879] som – son till en textilfabrikör som han var – byggde upp hela sin arkitekturteori på temat klädsel.) Denna stort tänkta och utvecklade norm har sedan länge inget berättigande mer och verkar bara löjlig och krampartad. Hud och ben åldras på ett föga tilltalande sätt. Därför uppträder hela stadskvarter i ett erbarmligt tillstånd av kroppsligt förfall. Redan få år efter de byggts visar de sig vara skröpliga, eländiga och i behov av nödlösningar.

En irriterande kontrast till detta är de återuppståndna, rekonstruerade gamla städerna med sin ungdomlighet och friskhet. Och tillsammans med de historiska bilderna träder poesin åter in i stadsrummet. Det må vara att de äkta eller ”falska” gamla husen med sina nya, beständiga färger och sina utsmyckningar, som präglas av kärlek till detaljer, har en låtsad historicitet, men de höjer bevisligen värdet på städerna. Livet i staden har aldrig varit så eftertraktat och lovordat som nu.

Den moderna arkitekturens tragedi kan vara att den uppfyller profetian som filosofen Hermann Lübbe gjorde redan för mer än tjugo år sedan i sin berömda essä ”Avantgardet och museet” beträffande tidsandan: ”Den som redan i dag vill vara av morgondagen är själv i övermorgon av igår.” Men ännu mer tragisk är paradoxen att inte ens de senaste generationernas arkitekter förmår lösgöra sig från detta ekorrhjul av framstegstänkande. Desto längre måste de därför leva med att de emanciperade medborgarna fråntar dem avgörandet om och huruvida det historiska och det poetiska åter ska göra sitt intåg i stadsbyggandet.