Arkitekturupproret är med och räddar Eksjö från ful arkitektur
Eksjö har tillsammans med Nora och Hjo länge kallats för Sveriges tre bäst bevarade trästader då de nästan helt skonades under rivningshysterin. Tyvärr brann ett helt kvarter med historiska trähus ner i Eksjö i slutet av sommaren 2015. Några personer ur Arkitekturupprorets styrelse var på plats och beskådade det nedbrunna kvarteret några veckor efter branden och det var hemskt att se att den välbevarade trästaden var så pass skadad. Vi gladde oss dock åt att det mesta av träfasaden ut mot huvudgatan hade överlevt. Viss renovering såg ut att ha varit möjlig vilket bilden längre ner visar. Tyvärr revs allt ändå och det talades nästan omgående om att en ”nyskapande låda” skulle smällas upp på platsen. Arkitekturupproret var tvunget att agera och vi har kämpat i över ett års tid tillsammans med ett stort antal eldsjälar i Eksjö kämpat för att det skulle bli något bra av kvarteret. I går togs besluten om kvarterets framtid i Eksjös kommunhus.
Rekommenderad läsning. Se några goda och några dåliga exempel från andra svenska bränder:
Klicka här för att läsa vårt blogginlägg ”Vad bör en stad göra när en kulturhistorisk byggnad skadas i en brand?”
Nedanför följer några bilder som visar hur Eksjös historiska stadskärna såg ut efter branden. Därefter följer bilder på de olika förslagen på återuppbyggnad.
Arkitekturupproret var på plats några dagar efter branden och dokumenterade skadorna. En första spontan tanke var att fasaden mot huvudgatan troligtvis kan nog räddas till viss del. Det såg ut att finnas gott om överlevande detaljer i hela kvarteret.
Trots att delar av kvarteret kanske hade kunnat räddas revs allt efter några veckor vilket bilden nedanför visar. Allt som återstår av det historiska kvarteret är idag innergårdens träd. Lyckligtvis har en del historiska detaljer bevarats och det talas om att dessa ska införlivas i den nya byggnaden.
Då var byggnaden borta och vad skulle nu hända? En kopia kan ju alltid byggas upp var det många Eksjöbor som tyckte i ”Smålands-Tidningen” och på sociala medier. Då gick den f.d. stadsarkitekten Lennart Grandelius ut i media och framförde att ”Vi får inte vara nostalgiska. Byggnaden är borta och det ger oss chansen att bygga något nytt och spännande på platsen. Att bygga pastischer på nedbrunna byggnader är aldrig lyckat”. Bilden här under visar vad Lennart Grandelius själv åstadkom som stadsarkitekt häromåret. Först lät han riva en 1800-talsbyggnad och därefter smälldes denna klump till låda upp mitt bland historiska hus. Därmed fick vi en indikator på vad som troligen skulle ske i det nedbrunna kvarteret.
Samma dag som Arkitekturupproret utnämnde vinnaren av Kasper Kalkon-priset, dvs den 29 november 2016, kom nyheten om att arkitekt-tävlingen var avgjord. Nedanför ser ni de fyra bidragen. Självklart måste ju värstingarkitekten Wingårdh vara med och tävla med något som sticker ut. Arkitekturupproret försökte delta i tävlingen via två av våra arkitekter, men den förfrågan som skickades in fick tyvärr aldrig något svar.
Arkitekturupproret skapade debatten som gav resultat
Bilden ovanför visar tre modernistiska varianter och en traditionellt inspirerat. Det otroliga är att det traditionellt inspirerade förslaget vann. Vi har ju visat fall på fall att det i princip aldrig händer i Sverige nuförtiden då det råder ett modernistiskt smakmonopol. Därför får detta ses som en stor seger för oss. I det här fallet är det tydligt att det ger resultat om en större förening kampanjar på sociala medier. Arkitekturupproret skapade en nätomröstning åt Eksjöborna (i Facebookgruppen ”Man vet att man är från Eksjö när man…”) som visade att en stor majoritet önskade en nyproduktion som var likadan eller snarlik det nedbrunna. Några hundra Eksjöbor fick rösta och endast 4 personer kryssade för att de önskade något modernistiskt på platsen. När Eksjö kommun fick ta del av omröstningen insåg de att de inte enbart kunde lyssna på en enda expert, dvs den f.d. stadsarkitekten Lennart Grandelius. Nedanför följer fler bilder på den planerade nyproduktionen.
Arkitekturupproret hade helst sett en rekonstruktion
Arkitekturupproret hade gärna sett en rekonstruktion av den historiska innergården, men en snarlik nyproduktion får ses som det näst bästa och tanken på att det inte blir någon låda fick oss alla att pusta ut. Eksjö är räddat för den här gången. Bilderna från gågatan visar något som ser helt okej ut. Det vinnande tävlingsbidraget heter ”Ett hjärta är alltid rött” och är framtaget av Okidoki Arkitekter AB (en arkitektfirma i Göteborg grundad 2005 med 35 anställda och en omsättning på ca 30 miljoner kr). De delar som finns kvar efter branden; kastanjen (vårdträdet), markbeläggningen av fältsten på innergården och den bevarade källaren i hörnet av Arendt Byggmästares gata och Vaxblekaregränd, ingår alla i byggnadsminnesförklaringen och har varit tvungna att tas med i planeringen av den nya byggnaden. Även de byggnadsdelar som klarade branden har de tävlande byråerna fått kunskap om som möjliga delar att använda, berättar kommunarkitekt Lucia Botero i ett pressmeddelande.
Det är den omslutna bebyggelsen, och den täta samlingen av hus med egna kulturhistoriska värden, som utgör Eksjös historiska censtrums unika karaktär. Det är också viktigt att vi bevarar stadsplanen, till exempel den gamla rutnätsplanen, och historiska värden som att Vaxblekaregränd fortsatt får vara en gränd. Utöver detta måste vi också ta hänsyn till att byggnadsminnesförklaringen finns kvar eftersom bedömningen är att trästaden i sig utgör grunden för områdesbyggnadsminnet. Samtliga dessa delar ställer krav på en återuppbyggnad och ett bevarande av kulturarvet, förklarar Annelie Hägg, kommunstyrelsens ordförande i Eksjö kommun.
Kritik till arkitekterna – om de vill vinna vårt ”finpris”
Arkitekturupproret hävdar att skisserna inte är perfekta. Byggnaderna känns okej då de smälter in, men ändå lite som en halvmesyr i jämförelse med det gamla kvarteret. Det är framförallt de ”moderna” takkåporna som stör och varför finns inget takutsprång? Enkla detaljer kan göra så mycket. Det finns dock fortfarande tid för förbättringar. Detaljer redovisas sällan på dessa tävlingar då de tar för mycket tid i ett sådant skede (tid = pengar). Vi får därför hoppas därför att arkitekterna framöver kan lägga ner lite känsla, speciellt runt fönster och takfötter. Vid presentationen i Eksjö talades det faktiskt om att det eventuellt kunde komma att bli mindre glas och mer trä mot Norra Storgaran. Det är synd att de inte verkar ha införlivat några av de detaljer som överlevde branden, men det kommer kanske längre fram? Dörrar och balustrader från innergården finns magasinerade.
Om Okidoki Arkitekter gör något bra av det här kanske vi äntligen får en kandidat till Arkitekturupprorets första finpris och att vi därmed kan skrota vårt Kalkonpris. Hylla gärna arkitektkontoret ”Okidoki” genom att ge deras Facebooksida en femma i betyg. Bra exempel bör belönas: Klicka här för att nå arkitektkontorets Facebooksida.
VILL DU SE MER AV ARKITEKTURUPPRORET?
Du vet väl att vi är som allra aktivast på Facebook?
Besök vår aktiva Facebookgrupp här.
FINT!
Patetiskt, tradition är levande praktik och inte klumpida imitationer av dåtidens högteknologi.
Blev bestört när jag såg bilderna på det kommande nybygget som finns på planscher på platsen där Forsellska gården stod.
Hade bara förutsatt att byggnaderna skulle återuppbyggas, det är vad eksjöborna själva vill och vad som förstås skulle vara brukligt då platsen står som ett öppet sår mitt i en av Sveriges sista välbevarade städer. Men så fel man hade. Inget får vara heligt.
Utförandet är i grund och botten okej, men varför kan man inte lämna det där? Istället väljer man att lägga till modernistiska drag, sättet som fönstren är utformade på, stora glaspartier, välvda balkongräcken på innergård och i övrigt bara lustiga detaljer. Det blev ingen skokartong, men detta alternativet är fortfarande ett hån mot vad som brann ner.
Sorgligt.
Tyvärr måste jag hålla med Erik bara efter att ha sett bilderna här. Visst, en delseger, men fortsätt kämpa även för detaljerna ni som orkar. Det nya är mycket grövre i detaljerna, det ser åtminstone för mig direkt brutalt ut. Jag vet att det finns många som tycker det är vackert så, men jag menar att det är stor skillnad mellan ”vackert som delseger, under rådande omständigheter” och ”vackert nog”. Jag gissar att det sätter spår i ämnesomsättning och stressnivåer även hos många som inte är medvetna om skillnaden.
Dessutom undrar jag över detta tabu mot repliker. I något enstaka fall, mest med en märkesbyggnad som en kyrka och (vad jag vet) även då först efter starka folkliga opinionsyttringar, har man ju byggt sådana som ett sätt att komma forna tiders byggnadskonst och tänkesätt inpå livet. Men det tycks fortfarande krävas den ursäkten, och att det är en märkesbyggnad.
Om ens det räcker längre. Eller stämmer min aning att klimatet även mot sådana hårt villkorade replikbyggen har hårdnat med nymodernismens renässans på senare år?
Apropå Hannes Haaks kommentar: själv menar jag inte att man nödvändigtvis alltid måste bygga repliker. Men de har sin motivering i vissa situationer. Som
– i en sluten miljö (gäller här).
– med något som faktiskt var ovanligt vackert. Behöver inte vara lika med ”arkitektoniskt högtstående” – det räcker med vardagsvackert, nyttigt för de flestas stressnivåer. Ovanliga detaljer som bara för den skull hade varit värda att bevara räcker också gott. (I varje fall det förra gäller här; beträffande det senare tänker jag på svalgångarna men vet inte hur många sådana det finns kvar i Eksjö.)
– vid ”högt kulturhistoriskt värde” (som bör definieras vidare än vad jag har uppfattat för Sveriges del ovan).
– när man lever i en tid som har tappat förmågan att skapa något minst lika vackert som det förlorade utan att tillgripa pastisch, oavsett stil (gäller i dagens Sverige, och märk att även den hundraåriga modernismen numera är en pastischstil, så någon principiell skillnad mellan den och folklig trähusklassicism med medeltida kvarlevor finns inte).
Vad taksprången beträffar är de ännu en sådan dår anti-funktionell detalj som är värd att kritisera ordentligt, då det i nutida (pastisch-)funktionalism finns en strömning som godtar sadeltak – på villkor att de saknar språng!
Jag antar att den uttalbara tanken bakom är att den geometriska enkelheten trekantsblock-ovanpå-rätblock inte får förstöras av någon ”utsmyckning” (alltså som front för det viktigare skälet att ska man tvunget ha sadeltak så gör åtminstone något annat så att det inte ser ”förljuget Sörgårdsaktigt” ut). Men det krävs ju ingen Einstein för att räkna ut att det är en inbjudan till fuktskador även för annat än en träfasad. Alltså ”funktionellt” sett bara en variant av platt tak.
”Stadsarkitekten Lennart Grandelius lät riva en 1800-talsbyggnad för att bygga denna låda på platsen.”
Om jag ej minns fel så byggdes denna nya byggnad på en parkeringsyta som togs bort?
Det borde gå att återskapa byggnaden utan dessa moderna fönster och glasade dörrar. Eksjö har mängder av gamla fönster och dörrar bevarade sedan rivningar, bl a begagnade byggdelar i affärslada utanför Eksjö. Bra välgjorda fönster med kärnvirke.