Narcissistisk och empatisk arkitektur

I sällskapslivet är nog de flesta överens om det olämpliga i att bete sig självupptaget och provokativt. Den som konstant skryter och försöker överrösta alla andra, som snyter sig i gardinen eller förolämpar sina värdar, brukar inte bli bjuden igen. Men när man som konstnär eller arkitekt gör detsamma med sina alster blir man hyllad och får priser för sina ’innovativa’ provokationer.

Narcissistisk arkitektur

Vad är en provokation om inte ett sätt att få uppmärksamhet? Som ett irriterande småsyskon som ständigt ställer till förtret för att bli sedd; som klassens översittare eller ett nättroll som får en kick av att ge sig på andra; eller som den narcissistiske ’stjärnkirurgen’ som är mer intresserad av att själv få glänsa än av patienternas säkerhet och välmående. Samma antisociala beteende finner vi även hos vissa ledande arkitekter.

Internationellt har vi de stora dekonstruktivisterna som verkar njuta av att ta smaklösheten till nya höjder genom att medvetet bryta mot varenda tänkbar regel för hur man bygger ett hus. Dessa bjuds tyvärr allt oftare in för att förstöra kulturarvet även i Sverige. Och våra egna vill förstås inte vara sämre.

Det handlar om att vara den som lyckas skrika högst och synas mest, oavsett till vilket pris för omgivningen. Vår gemensamma stadsmiljö behandlas som en privat lekstuga för dessa ’stjärnarkitekter’ att sätta just sin individuella prägel på. Tyvärr måste vi andra leva med resultatet av deras leklusta.

Ibland ter sig nya byggnader inte bara som självupptaget narcissistiska och uppmärksamhetssökande utan direkt illvilliga. Som om man suttit länge och funderat på snabbaste sättet att knäcka de stackare som kommer tvingas leva i området.  

Empatisk arkitektur

Vad är då motsatsen till narcissistisk arkitektur? Det är empatisk  arkitektur, där arkitekten och byggherren är inkännande på riktigt och tar hänsyn både till kulturarv, naturvärden och de boende. Den empatiske arkitekten sätter sitt eget ego åt sidan och försöker leva sig in i inte bara hur det kommer fungera rent praktiskt, utan även hur det kommer kännas att bo där eller besöka och passera området. Vill man bara därifrån så fort som möjligt, fly in i en vackrare cybervärld, eller kommer man känna sig trygg, lycklig, inspirerad och hemma?

Altruistisk arkitektur är också att visa respekt mot existerande kulturarv, stil, skala, färgskala etc. Det behöver inte betyda historiska kopior, men man kan bygga i klassisk tradition och gärna ta inspiration av de stilar som är allmänt älskade pga sina dekorativa kvaliteter. Dessa kommer smälta in bättre i äldre stadsdelar och därför väcka mindre irritation och avsky.

Det finns många exempel i Sverige där man tagit tillvara på de kvaliteter som äldre miljöer och byggnader har, även när man förnyat området. T ex Järla Sjö-området i Nacka, Signalfabriken i Sundbyberg, Stumholmen i Karlkrona och Industrilandskapet i Norrköping, där man bevarat, renoverat och byggt till på ett övervägande lyckat sätt samt givit äldre byggnader nya funktioner så att områdena nu är levande, vackra och mycket uppskattade.

Altruistisk arkitektur och områdesplanering är också att bygga vackert, lagom tätt, småskaligt och varierat så att det inte blir vare sig för kaotiskt eller för enahanda. Service i närområdet. Butiker, restauranger eller andra aktiviteter i byggnadernas gatuplan. Parker och promenadstråk, träd och grönska, bevarade bergsknallar och skogsdungar, gärna vatten. Tryggt och barnvänligt. Bra belysning. Lätt att orientera sig. Goda kommunikationer. Detta bekräftas till stora delar i en färsk SIFO-undersökning av vad svenskar vill se mer av i sina städer.

Altruistisk arkitektur är inte så spektakulär. Men den är omtyckt. När man bygger så som folk vill bo, blir området älskat av många. Arkitekten kanske inte får lika mycket uppmärksamhet i form av upprörda debattartiklar och inlägg i sociala medier, eller priser av sin egen in-grupp, men kan sova gott om natten och veta att man bidragit till att göra andra lyckligare istället för arga, deprimerade eller uppgivna.

Kan inte det vara värt något när man ligger på dödsbädden och funderar över vad man lämnat efter sig?

Inger Glimmero, färgsättare