”Arkitekturen var bättre förr”

av Jerker Söderlind

Det finns en trend som aldrig blir omodern eller ger vika för nyare och bättre trender. Påståendet att det var bättre förr.

Men den nostalgiska föreställningen om hur bra det var då har sällan täckning i verkligheten. Bilar, båtar, telefoner, målarfärg, skolluncher, operationsmetoder, yttrandefrihet, semestermöjligheter, äldrevård, jämlikhet, takisoleringsmaterial, genomsnittlig livslängd, luftkvalitet, diskbänkar, barnuppfostringsmetoder, soptunnor, tvättmaskiner, tandborstar och gympadojor var faktiskt sämre förr. ”Förr-i-tiden-nostalgin” har mer att göra med att de flesta av oss var yngre och vackrare och mer förhoppningsfulla inför framtiden, förr i tiden. Det vi ångrar nu hade vi ogjort då. Så långt är vi nog överens. Nostalgi är omodernt.

Förutom då det här med staden och arkitekturen. Finns det en enda läsare som på ett övertygat (inte nödvändigtvis övertygande!) sätt kan argumentera för att dagens trendriktiga arkitektur och moderna stadsplanering är överlägsen den som gjordes förr, då ska jag omedelbart inhandla och därefter äta upp en hatt av valfri modell.

Mitt enda kriterium är att argumentationen utgår från konsumentens (inte producentens) perspektiv. Det vill säga, vem kan utan korsade fingrar bakom ryggen påstå följande:

”Dagens moderna och välutbildade människor föredrar vår tids osentimentala arkitektur i form av fyrkantiga lådor av typen sko- eller pizzakartonger av glas, plåt och betong med platta tak, enformigt stilrena fasader och utanpåliggande solpersienner – framför den sorts reaktionära, nostalgiska och omodernt komplicerade arkitektur med spröjsade fönster, tinnar och torn, snickarglädje, krusiduller, spetsiga tak och färgglada fasader som man ritade och byggde förr i tiden då allt var mycket sämre, som till exempel i Malmö längs Lilla Torg och vid Möllevången eller i det anskrämligt fula medeltida Visby på Gotland med alla dess förvirrande stilblandningar och opraktiska hus.”

Vem kan utan rodnande kinder på fullt allvar argumentera på detta viset:

”Den stora majoriteten av den svenska trendkänsliga befolkningen är mycket entusiastiska och tacksamma över att kunna få göra sina inköp i vår moderna tids praktiskt utplacerade köpcentrum-anläggningar intill rationella motorvägskorsningar och trafiksäkra rondeller med härligt öppna parkeringsfält som i Birsta köpcentrum en mil utanför Sundsvall och det ljuvliga Erikslund Shopping Center en halvmil utanför Västerås stadskärna – istället för att tvingas handla i butiker som ligger omodernt ihopblandade med bostäder, arbetsplatser och service så som man gjorde på 1800-talet när man byggde till exempel den förfärligt fula och impopulära stadsdelen Östermalm i Stockholm eller den trista miljön längs Avenyn i Göteborg som både boende och turister gör allt för att tvingas besöka.”

Notera att du läsare, för att få se mig på ”hatt-middag” måste lägga upp argumentationen utifrån det kommersiella perspektivet, det vill säga resonera på precis samma sätt som alla privatkapitalistiska företag gör, när de vill övertyga oss om att köpa just deras bilar, båtar, telefoner, målarfärger etc. Att vara kommersiell betyder ju att göra saker för vinst. Och för att tjäna pengar i detta vårt kapitalistiska samhälle, måste man tillverka saker som folk är villiga att betala för.

Det helt motsatta perspektivet, det är det som många av dagens arkitekter och även flera stads-, trafik- och handelsplanerare anlägger: ”Det är vi som är experterna. Vi vet bäst vad ni ska ha. Det är vi som skapar trenderna som ni ska leva i.” Det är detta jag menar med att se på en sak ur producentperspektiv, inte ett kundperspektiv.

Till detta kan sägas att experterna faktiskt har rätten på sin sida. De regler som finns för dagens stadsplanering och den utbildning som unga arkitekter får på våra högskolor går ut på just detta: att förhindra byggandet av den omoderna och nostalgiska stad och arkitektur som icke-experterna gillar.

Allt var inte bättre förr.  Men varje regel har ett undantag som bekräftar den. Ibland är det till och med befogat att vara reaktionär. Och kommersiell. Till exempel om man vill tjäna pengar och vara stolt över det man bygger.

Hatt-middag, någon?

Jerker Söderlind, Stadsliv AB
Arkitekt SAR/MSA, Tekn. Dr., Journalist JHS, VD Stadsliv AB

Artikeln ursprungligen publicerad i SFK Estate Magazine, Trenskribenten (2013).
Återgiven med författarens tillstånd. Bilder lånade från internet.