Psykoanalys av modernismen

Jag har alltid funderat på vad det är som modernisterna älskar med dessa avskalade, själlösa lådor. Förklaringen att det uppstod som följd av industrialismens tekniska och maskinella synsätt hjälper mig att förstå hur modernistisk arkitektur uppkom, men inte varför den fortfarande är så dominant. Jag söker därför i den här artikeln efter en alternativ förklaringsmodell.

Det var först när jag tittade på programmet Husdrömmar på SVT och såg Gert Wingårdh vandra på ett platt och omålat betongtak som tanken uppkom. Gerts överanvändning av superlativ och närmast stönande läten föreföll för mig nästan erotiska. Jag hade rent av svårt att utläsa om det verkligen var den påstådda värmen som framkallade de svettningar som sedermera fick vår käre arkitekt att ta av sig sin den scarf som blivit hans kännetecken. Erotiseringen av detta fyrkantiga betongmonster (f.ö. inbyggt i ett stort glashus) blev för mig nästintill övertydligt och tanken slog ner som ett brutalistiskt verk i en historisk miljö:

Kanske kan modernistens kärlek till nakna huskroppar, höghus och avslöjande glasfasader förstås genom psykoanalys?

Det visade sig vara väldigt lätt att hitta information som stödjer min tes om kärleken till modernismen som ett uttryck för sexualitet. Tanken är inte på något sätt ny. Tvärtom visade en snabb googling att det finns gott om artiklar och böcker som menar att modernismen är ett uttryck för, framförallt manlig, sexualitet. Det finns till och med doktorer i arkitektur som menar att de som varit med och format denna ideologi aktivt undvikit att diskutera sådana aspekter.

Låt oss börja hos psykoanalysens fader. Enligt Sigmund Freud var bostadshuset, hemmet, ett substitut för livmodern. Han menade att den som söker skydd mot väder och vind egentligen önskar sig tillbaka till fosterstadiet.

Kulturjournalisten Karl Steinick menar att man då onekligen kan undra över hur modernismens arkitekter hade det när de skvalpade runt i mammas mage. Han skriver att något mindre livmoderslivslikt än de vita kuberna med sina kala väggar och räta linjer torde vara svårt att finna. Glas och betong för sig föga organiskt. Ornamentförbud och minimalism ökar knappast mysfaktorn. Han menar att höghusen möjligen kan ses som en besvärjelse mot kastrationsångest men att livmodersmystiken tycks fjärran från modernismens förvaringsutrymmen. Han tar även upp en studie av Sylvia Lavin som hävdar att den modernistiska arkitekturens uttolkare har varit ovilliga att diskutera psykoanalytiska aspekter, till och med när anledningen varit uppenbar.

Freud betonade dock också människans omedvetna del samtidigt som han påstod också att sexualiteten är en grundläggande drivkraft. Modernismens fascination för nakna huskroppar och fallosliknande skyskrapor kanske är precis så uppenbar som det kan verka. Höghusen signalerar delvis den moderna erans tilltro till teknik, men kan också ses som klassiska exempel på fallossymboler. Sara Kristofferson, professor i designhistoria, menar att detta är väl känt och att formen signalerar potens, status, framgång och maskulinitet. Med denna tolkning framstår våra storstäders tävlan om att bygga den högsta byggnaden som än mer banal.

Även fascinationen för öppna planlösningar med fasader samt väggpartier och dörrar av glas tyckts gå att förstå ur detta perspektiv. Som exempel nämner Kristoffersson den amerikanska arkitekten John Lautners hus. Tack vare väggpartier i glas så har den använts som iscensättning i en rad filmer och fotografier som anspelar på sex, trots att han inte hade något med porrindustrin att göra. Man talar om voyeuristiska såväl som exhibitionistiska perspektiv. Alltså sexuella störningar som handlar om blottläggande. I boken Sex & Buildings: Modern Architecture and the Sexual Revolution myntar författaren Richard J. Williams ett begrepp för detta: pornomodernism.

Det finns till och med de arkitekturteoretiker som påstår att det faktum att moderna städer domineras av uppåtgående stötande stål- och betongtorn, i motsats till utbredda vaginal-liknande inrättningar, är en form av maskulin aggression. Huruvida man vill göra den tolkningen eller se det som en biprodukt av fastighetens begränsningar och ett försök att optimera utnyttjandet av marken överlåter jag till läsaren. Det kan också argumenteras för synsättet att sexet genomsyrar nästan samtliga av människans kreativa uttryck. Frågan här blir dock om det någonstans blir så övertydligt som inom den modernistiska arkitekturen.

Innan jag bjuder på fler bilder kan vi konstatera att;
– om en nudist bygger ett hus blir det ett kalt hus;
– om en man med peniskomplex bygger ett hus blir det ett höghus;
– om en blottare bygger ett hus blir det ett glashus;
– om en modernist bygger hus blir det alla dessa tre hus.

Peter Olsson
Ekonomistuderande, Handelshögskolan, Göteborg