En ansedd arkitekturpedagog vederlägger de argument som modernister generellt brukar använda för att ta avstånd från samtida traditionell arkitektur.
Mark Gelernter, fil.dr, har skrivit flera böcker om de idéer arkitekter använder för att förklara eller motivera sin design. I denna uppsats undersöker han fem argument som ofta används av modernister då de vill framhålla sitt tillvägagångssätt som fundamentalt annorlunda och bättre än traditionell design. Gelernter lägger fram bristerna i dessa argument och visar hur modernismen bara är ännu en stil, precis som de traditionella stilar den vänder sig mot. Detta öppnar dörren för arkitekter att välja modern eller traditionell stil utefter vad som lämpar sig bäst för projektets förutsättningar och sammanhang. – Martha McDonald
Originalartikeln publicerad i tidskriften Traditional Building 28 juli 2015
Översättning: Inger Glimmero (bilder, numrering och formatering tillagda)
Fler blogginlägg med liknande tema
- 77 procent föredrar traditionell arkitektur
- Ny akademisk avhandling ifrågasätter arkitekters smak
- Studier pekar på enormt glapp mellan arkitekt och gemene man
Att göra plats för traditionell arkitektur
av Mark Gelernter
I mina senaste presentationer vid konferensen för traditionellt byggande och på debattsidan i augustinumret [2015] av tidskriften Traditional Building, diskuterade jag de vanligaste argumenten som modernister använder för att avfärda traditionell design. I denna uppsats kommer jag att undersöka och vederlägga dessa idéer mer ingående. De fem vanligaste argumenten mot traditionell arkitektur är:
- Traditionell design handlar om stil, och stilen handlar om ytligt utseende. Goda byggnader formas av djupare idéer.
- .Bra arkitektur uttrycker sin samtid. Traditionell design uttrycker förgången tid.
- Traditionellt designspråk som används idag skapar repliker som inte är autentiska, som Disneyland.
- Traditionell design är inte progressiv, eftersom den inte för yrkeskunnandet framåt genom innovation.
- Om man insisterar på att använda traditionellt designspråk måste man följa de traditionella reglerna, annars resulterar det i pastischer. Detta motverkar kreativitet.
Dessa argument mot traditionen är djupt rotade i vår samtida uppfattning om formgivning. De återfinns i arkitekturfackpressen, i designhögskolorna och i den grundläggande uppfattningen om formgivning hos de flesta arkitekter. De är så djupt rotade att de verkar självklara och bortom diskussion, precis som uttrycket ”form följer funktion”.
Dessa anti-traditionalistiska idéer är varken oundvikliga eller självklara sanningar, trots att vi kan uppfatta dem så idag. De utvecklades i början av 1900-talet för att tjäna specifika syften som kanske var meningsfulla vid den tiden, men det gör dem inte nödvändigtvis sanna eller användbara idag. Dessa idéer hämtades från olika källor och sammanställdes sedan i vad som framstod som en sammanhängande teori om design. Men bland dessa idéer finns ett antal inbördes motstridiga föreställningar, och dessa motsägs även av bevisen från den byggda miljön.
Mitt mål är inte att främja traditionell design på bekostnad av den modernistiska, utan bara att befria oss från idéer som en gång skapats för att göra modernismen till ensamt förhärskande filosofi. Befriad från dessa föråldrade och ibland ologiska begrepp, bör arkitekterna vara fria att välja traditionell eller modernistisk stil utefter vilken som är mest lämplig i situationen, istället för att gå efter ideologi.
Den anti-traditionella ideologin
Strävan efter att avvisa all äldre arkitekturtradition har sitt ursprung kring sekelskiftet 1900, en period av exceptionell global politisk och kulturell omvälvning. En alltmer utbredd industrialisering, tillsammans med explosionsartad befolkningstillväxt och urbanisering, störde eller förstörde många traditionella sätt att leva.
Konflikterna ökade när det gällde vilken väg mot framtiden man skulle välja: maskin eller hantverk; kapitalism eller socialism; imperialism eller demokrati; att bo i städer eller på landsbygden. Dessa vägar var så starkt väsensskilda att individer kände sig tvungna att välja den ena eller den andra av dem. Ingen medelväg tycktes vara möjlig eller önskvärd. De ökade politiska spänningarna tog sig våldsamt uttryck under första världskriget och ledde till bolsjevikrevolutionen i Ryssland.
Arkitekterna uttryckte dessa starka val genom tre arkitektoniska huvudriktningar:
• De tidiga modernisterna inriktade sig på vad de uppfattade som den dominerande trenden i början av 1900-talet och såg i maskinella byggnader den industriella tidålderns väsen.[1]
• De progressiva, som utvecklats från nygotiken till Arts and Craft-rörelsen [i England] och som så småningom ledde till att även Frank Lloyd Wright [i USA], fokuserade på industrialiseringens nackdelar och försökte återvända till en medeltida hantverkstradition där människorna levde mer i harmoni med varandra och naturen.
• De akademiska eklektikerna, representerade av Ecole des Beaux-Arts [i Frankrike], ansåg att de traditionella arkitektoniska stilarna fortsatte att uttrycka universella mänskliga värden även när världen förändrades på andra sätt.[1]
De progressiva och de akademiska eklektikerna använde fortfarande ett traditionellt arkitektoniskt formspråk, uppdaterat för att återspegla sin tids behov och känslor. Men modernisterna avvisade användningen av traditionell formgivning helt och hållet. Enligt dem hade en helt ny tidsålder infallit, driven och formad av maskiner. Maskiner hade inga gamla traditioner, utan hade uppfunnits endast utifrån behovet av en viss funktion för ett specifikt syfte.
Arkitektur skulle på liknande sätt befrias från tidigare traditioner och utformas enbart av dess samtida realiteter och behov. Det katastrofala första världskriget stärkte modernisterna i sitt avvisande av det traditionella. För många hade de gamla kulturella och politiska idéerna lett till ett Europa i ruiner, så detta misslyckade förflutna var inget att hämta lärdom ur. En ny värld måste byggas på helt nya idéer, för vilka det borde finnas en ny och aldrig tidigare skådad arkitektur.
Varje rörelse tolkade tidsandan på sitt eget sätt, och varje rörelse såg sin egen vision som den mest lämpliga för de nya realiteterna. Detta gjordes ofta genom att förminska motståndarnas idéer. Detta var inget nytt, då arkitekter genom hela historien ofta framhävt sig själva på bekostnad av sina föregångare eller rivaler. Men i det tidiga 1900-talets konkurrens om vilken inriktning som skulle väljas försökte modernisterna sig på något mer extremt. De nöjde sig inte med att bara framhäva sig själva på bekostnad av de två andra stora arkitektoniska rörelserna. De ville hejda all arkitektur baserad på tradition, vilket var ett fördömande av hela arkitekturhistorien. De förde ett kulturkrig för att avsluta alla krig, där allt utom modernismen fråntogs sitt existensberättigande.
För att vinna, utkämpade modernisterna ett utdraget och slutligen framgångsrikt idékrig. De anpassade eller utvecklade ett antal koncept som skulle stödja enbart deras egen vision, skrev inflytelserika böcker och fick småningom kontroll över arkitekt- och designutbildningssystemet, där dessa idéer kunde vidarebefordras till efterkommande generationer formgivare och arkitekter. På bara några årtionden fördes deras idéer in i det etablerade tänkandet kring arkitektur, så till den grad att dessa uppfattningar nu verkar vara godartat självklara. Dessa föreställningar diskuteras inte ens särskilt mycket, förutom när en modernist stöter på en nyskapad traditionell design och känner sig manad att återupprepa de idéer som ursprungligen användes för attackera traditionalistiskt inriktade rivaler för ett århundrade sedan.
Så hur väl står sig dessa idéer idag? Låt oss titta på var och en av dem.
1. Arkitektur ska inte befatta sig med stil
De tidiga modernisterna avfärdade mycket av arkitekturhistorien som enbart stil, definierad som tilläggandet av ytlig dekoration på en byggnads grundstruktur. De hävdade istället att de arbetade bortom stil, för att hitta optimala byggnadsformer som lösningar på arkitektoniska problem, och att ärligt visa upp hur byggnaden konstruerats. Än idag accepterar de flesta modernistiska arkitekter inte att modernismen är en stil, eller att de själva har utvecklat en personlig stil.
Men stil betyder ingenting annat än att ett antal personer som arbetar vid en given tid använder liknande idéer – så likartade att de samlade verken utgör en tydligt urskiljbar gruppering. Impressionism, brutalism, International Modern, nygotik, Chicago Blues, Nouvelle Cuisine och punkmodet är alla exempel på hur vi kan se – och kombinera – mänskliga konstnärliga uttryck som delar liknande egenskaper. Varför skulle modernismen motsätta sig detta? Att förneka att stil finns är att påstå att alla mänskliga uttryck är helt unika, vilket motsägs av den verklighet vi ser runt omkring oss.
Modernismens motiv till att attackera stil hade djupa rötter. Begreppet stil som vi förstår det idag växte fram under upplysningen på 1700-talet. Fram till upplysningen uppfattades historien av västvärlden som ett logiskt framväxande utvecklingsmönster, till exempel den grekiska idén om återkommande cykler eller den kristna tanken om framåtskridande mot ett slutmål. Från och med renässansen sågs västvärldens historia som en ständigt förbättrad utveckling och förfining av en enda kultur som vi ärvt från antikens Grekland och Rom, avbruten endast genom förlusten av densamma under medeltiden. Detta mönster växte fram på ett sätt som sällan var avhängigt individers handlingar, och det blev bara bra eller dålig arkitektur beroende på om den utvecklats under i historiens höjd- eller lågpunkter. Skönheten låt inte i betraktarens öga.
Men upplysningens teoretiker började uppmärksamma skillnader mellan individer och kulturer, och började se historien som en serie separata faser eller fack – den antika världen, medeltiden, renässansen – var och en med sina egna speciella egenskaper och var och en formad av enskilda individers handlingar. Olika faser skulle ha olika arkitektoniska och konstnärliga uttryck, insåg de, var och en lika giltig inom sina egna förutsättningar. Detta kom att bli känt som en viss tidsperiods typiska stil. Och eftersom dessa konstnärliga uttryck alla har samma giltighet, kunde man värdera dessa enligt egna intressen och personliga värderingar.
Det är lätt att se varför modernisterna behövde avfärda denna föreställning. Den medger att många sätt att formge är möjliga, och att individer fritt kan välja bland dessa. Detta skulle reducera modernismen till bara ännu ett subjektivt val bland många andra, medan modernisterna själva såg sitt tillvägagångssätt som det enda möjliga valet. Snarare än att argumentera för sin egen stils dygder, valde de istället att definiera sig som något utanför denna kamp helt och hållet. Genialt nog föreslog de att man skulle skapa en metod för formgivning som alltid skulle resultera i en helt unik byggnad, skräddarsydd för sina egna unika behov och förutsättningar. Om alla byggnader är helt unika, skulle det inte finnas några likheter mellan dem, och därför ingen stil. Vi kan se detta i Walter Gropius tal när han utnämndes till professor i arkitektur vid Harvard 1937:
“Min avsikt är att inte introducera en fix och färdig ‘modern stil’ från Europa, utan snarare att införa en metod som gör det möjligt att ta itu med ett problem enligt de särskilda förhållanden som råder. Jag vill att en ung arkitekt ska kunna hitta lösningar oavsett omständigheter; jag vill att han självständigt ska skapa sanna, äkta former ur de tekniska, ekonomiska och sociala förhållande han befinner sig i stället för att applicera en inlärd formel på miljöer som kan kräva en helt annan lösning. Det är inte så mycket en färdig dogm jag vill lära ut, som en inställning till vår generations problem som är opartisk, unik och formbar.”[2]
Det var ett smart drag. Om man inte kan vinna striden om stilar på stilistiska grunder, lämna striden helt. Och avfärda sedan de andra kombattanterna som enbart stilister, fokuserade på ytligt utseende.
Tråkigt bara att det inte överensstämde med verkligheten. Med facit i hand, trekvarts sekel efter att Gropius skrev ovanstående, kan vi se att metoden inte genererade unika byggnader som svar på unika förhållanden vid varje planerat nybygge. Modernismens produkter har tillräckliga inbördes likheter för att vi när som helst kan kategorisera dem som t ex internationell stil eller nybrutalism eller dekonstruktivism. I sin bok Modern Movements in Architecture har Charles Jencks har på ett övertygande sätt kartlagt modernismens olika stilar och underkategorier[3]. Det rika utbudet av stilar vi haft genom historien fortsatte alltså obehindrat genom den modernistiska revolutionen och fortsätter än idag. I detta avseende var modernisterna inte annorlunda än traditionalisterna. Så denna invändning mot traditionen kan avfärdas som grundlös.
2. Arkitektur ska uttrycka sin samtid
Precis som man inte bär trekornshatt och broderier från 1800-talet med silkestrumpor, varför ska man utforma en byggnad som ursprungligen formades för den perioden? Tiderna förändras, menade modernisterna, och en byggnad borde uttrycka sin egen ålder. Ironiskt nog härstammar den här tanken från begreppet stil som vi just diskuterat, och som avvisats av modernisterna. Det antas att olika tidsperioder har olika perspektiv och därför även olika arkitektoniska uttryck. Innerst inne visste de att det var i en strid om stilar, och med detta argument försökte de rättfärdiga sin egen överlägsenhet.
Vid första anblicken ter sig detta som en oskyldig och självklar uppfattning. Människor uttrycker sin syn på världen genom sina konstnärliga och arkitektoniska skapelser, och uttrycket för en viss tidsperiod är därför vad konstnärerna och arkitekterna gemensamt skapar under denna period. Detta synsätt talar inte vare sig för eller emot någon särskild stil; en tidsperiods stiluttryck är det som människorna skapar just då. Det talar inte heller mot traditionell formgivning. Man kan bara beakta renässansen, där arkitekter återupplivade antika romerska stilar, vilka sågs som det mest lämpliga arkitektoniska uttrycket för en större kulturrevolution under den tidsperioden.
Men modernisterna menar något mer än detta. De använder denna föreställning normativt, för att argumentera för att just deras specifika stil skulle uttrycka sin samtid bättre än traditionella stilar. Det vill säga, att våra dominerande värderingar och världsåskådning bäst uttrycks genom avskalade, odekorerade och historielösa former, i motsats till traditionella, utsmyckade former med historiska referenser.
Vad är motiveringen bakom detta anspråk? Låt oss först blicka tillbaka till tiden när det först gjordes, och sedan se om och hur det skulle tillämpas idag, ett sekel senare.
Det är lätt att se hur enkla, historielösa arkitektoniska former uttryckte de tidiga modernisternas egna värderingar, eftersom de hade en fascination för maskiner och var fientligt inställda till sina egna kulturella traditioner. Men hur kunde de hävda att deras egen estetik bäst uttryckte sin tids värderingar?
Om vi försöker förklara essensen av en tidsperiod som representerad av dess konstnärliga och arkitektoniska uttryck, letar vi efter de mest framträdande gemensamma dragen, snarare än de individuella. Till exempel skulle vi bättre fånga 1960-talets tidsanda genom att peka på rock and roll snarare än på valsmusik. Men i början av 1900-talet utgjorde de tidiga modernistiska uttrycken endast en liten minoritet av sin tids arkitekturproduktion så hur kunde de argumentera för att deras eget minoritetsuttryck fångade essensen av sin tidsperiod bättre än de flesta övriga arkitekters som var verksamma under samma tid?
För att propagera för sin sak använde de sig av begreppet “tidsandan”, hämtad från den tyska idealististiska filosofin under 1800-talet. Tidsandan är som en kollektiv mental kraft som genomströmmar individer och får dem att omedvetet arbeta i enlighet med den gemensamma andan. När tidsandan är stark, svarar de flesta omedvetet an på den och tidens konstverk och byggnader får ett starkt och enhetligt konstnärligt uttryck. Men ibland har en period ingen stark andlig känsla. Under dessa perioder blir det konstnärliga uttrycket förvirrat och saknar riktning. Ett antal tidiga modernister, inklusive Walter Gropius, såg sin egen tid som en sådan tid. Enligt dem läste deras stilistiska rivaler av felaktiga eller obefintliga andliga impulser.
Lyckligtvis, hävdade de tidiga modernisterna, har vissa individer större förmåga än andra att uppfatta den rådande tidsandan. Om denna är svag eller obefintlig kan dessa individer även skapa en ny. Gropius såg Bauhausskolan som en plats där en liten elitgrupp av konstnärer skulle skapa en ny andlig enhet i vilken övriga samhället och andra konstnärer och arkitekter skulle delta. Endast dessa kunde skapa det korrekta uttrycket för sin tid, eftersom de hade särskild inblick i den sanna verkligheten, medan deras rivaler inte hade det.
Detta var utan tvekan ett uppslag för de tidiga modernisterna att hämta kraft ur. När de mötte åsikter i strid mot deras egen uppfattning om den sanna tidsandan, kunde de helt enkelt säga att deras egna åsikter härrörde ur särskilda gåvor och djupare insikter. Än idag tenderar de modernister som ärvt idén om att ha speciell insikt i den sanna verkligheten att alltför lätt avfärda de som föredrar traditionella stilar med att de saknar smak eller insikt, eller behöver utbildning. Men de ger inte i sig några övertygande skäl till varför den modernistiska estetiken uttrycker sin tid bättre än den från deras rivaler, förutom “följ oss, vi vet bäst”.
Så, uttrycker den modernistiska estetiken vår nuvarande syn på världen bättre än de traditionella stilarna? För alla som fortfarande fascineras av maskiner, och avfärdar våra kulturella traditioner, fortsätter den modernistiska historielösa estetiken att vara det rätta arkitektoniska uttrycket. Men om majoriteten konsumenter fortfarande föredrar mer traditionella hus, möbler och husgeråd? Har de alla missuppfattat vilka värden som gäller i vår tid? Eller representerar de vår tidsanda bättre än de modernistiska formgivarna, vars estetiska smak fortfarande är i minoritet?
Är det ens rimligt att i vår mångfacetterade, eklektiska värld, hävda att någon enskild idé representerar vår tids sanna tidsanda? Inom andra delar av vår kultur, inklusive musik, konst och mode, accepterar vi villigt många olika uttryck och betraktar dem alla som lika berättigade. Få skulle hävda att indierock eller hiphop, till exempel, fångar kärnan i det tidiga 2000-talet bättre än dagens blues eller jazz eller ens klassisk musik. Så varför känner vi oss fortfarande tvungna att förespråka endast en stil inom design och arkitektur? Om modernistiska formgivare kan ge ett övertygande argument för varför icke-historiska former är det enda sättet att uttrycka värderingarna i hela vår samtida kultur, borde de presentera dem. Fram till dess kan vi avfärda invändningen mot att traditionell arkitektur skulle kunna uttrycka den sanna tidsandan.
Det finns också en oavsiktlig konsekvens av denna idé, som tar sig uttryck i vår tid genom vår nya känslighet för hållbar utveckling och design. Genom att argumentera för att varje period måste ha sitt eget arkitektoniska uttryck är det lätt att dra slutsatsen att gamla byggnader uttrycker en förgången tid och är därför inte är till nytta för nutiden. Detta leder lätt till en slit-och-släng-kultur där vi river byggnader som inte längre uppfattas som värdefulla för våra nya behov. Men vi vet att de grönaste byggnaderna är de som redan byggts, eftersom materialen redan har skördats, utvunnits och gått igenom sina tillverkningsprocesser.
I ljuset av behovet av mer hållbart byggande, behöver vi skärskåda denna uppfattning lite närmare. Hur avgränsade och unika är dessa olika perioder, och hur ofta behöver vi förändra våra byggnader?
Oföränderlighet förkommer lika ofta som föränderlighet, och olika saker förändras i varierande takt. Av de faktorer som formar byggnader är vissa eviga, såsom gravitation; andra är mer flyktiga, inklusive smak och mode; medan andra utvecklas gradvis över år, årtionden och århundraden, såsom mänskliga beteenden, kulturella värderingar, stadsplanen där byggnader är placerade samt vissa grundläggande byggnadstyper. Så snarare än att tänka på historia som en serie avskilda tidsåldrar som alla kräver sitt eget distinkta arkitektoniska uttryck, vore det rimligare att se dessa åldrar som överlappande faser med varierande förändringshastighet i dess olika designaspekter.
Vi måste bli smartare när det gäller att besluta vilka arkitektoniska idéer som behöver förändras för att tillgodose förändrade behov, och vilka som kan och bör bibehållas eftersom de fortfarande behövs och uppskattas. Detta skulle kunna mildra vårt hastande mot en slit-och-släng-mentalitet som ett resultat av idén om att uttrycka vår samtid.
3. Traditionella stilar som används idag skapar bara oäkta repliker
Gamla traditionella byggnader har fortfarande ett värde, något som även dagens modernister medger. Titta bara på hur många modernistiska arkitektbyråer som har sina har kontor i renoverade äldre byggnader på grund av deras inneboende karaktär.
Men finns det en skillnad mellan att använda byggnader som vi ärvt från det förflutna och att utforma nya byggnader som liknar tidigare epokers byggnader?
Att återskapa en gammal stil kan bara skapa en oäkta replik, kommer de flesta modernister att argumentera, inte den äkta varan. Samtida byggnader utformade i traditionella stilar kallas ibland för att skapa ”Disneyland”, alltså fasader som ska ge illusionen av en riktig plats, men som inte är verklig. Och detta leder ibland till frågan om ärlighet. Så länge man erkänner att det bara är på låtsas, kan det ses för vad det är: en scenuppsättning; men om man hävdar att den är lika verklig som den tradition ur vilket den är sprungen, så är det på något sätt oärligt.
Låt oss försöka ett tankeexperiment för att testa dessa idéer. Föreställ dig en klient som älskar engelska medeltida hus, och ber en arkitekt att designa ett hus som återskapar denna stil så nära det går att komma. Är resultatet något riktigt, eller är det en icke-autentisk illusion? När det gäller dess skönhetsaspekt så är det sannolikt att om originalet är vackert, så blir reproduktionen också vacker (förutsatt att arkitekten var skicklig i att återskapa stilen). Funktionen skulle bedömas av hur väl den uppfyllde sitt ändamål, som inte har något att göra med äkthet eller verklighet.
Så på vilket sätt kan det anses vara oäkta eller inte på riktigt? Låt oss titta på hur vi brukar använda ord som äkta, genuin eller autentisk. I dagligt tal menar vi med äkta något som är vad det utgör sig för att vara, som i en äkta målning av Seurat. Så länge ägaren av huset inte hävdar att reproduktionen ursprungligen byggdes under medeltiden, finns inget bedrägeri här.
En tredje användning kommer från existentialistisk filosofi, där en individ ses som genuin om den är sann mot sitt inre jag, och inte falskeligen försöker vara någon eller något annat. Detta är är troligen den filosofi modernister skulle hänvisa till för att kritisera den medeltida reproduktionen. Eftersom byggnaden, enligt deras synsätt, borde uttrycka sin egen tid, så blir en byggnad baserad på en stil som skapats i förgången tid detsamma som att låtsas vara något som den inte är. Den är därför mindre autentisk.
Men, som jag visat i tidigare avsnitt, så finns en mångfald av verklighetsuppfattningar som tagit sig uttryck i en mängd olika stilar vid olika tidpunkter i historien, inklusive nystilar av tidigare traditioner. En kritiker kan avfärda dessa byggnader som oäkta bara om de inte överensstämmer med hans eller hennes syn på sann verklighet och hur denna bör ta sig uttryck i arkitekturen. Äkthet förefaller ligga i betraktarens öga lika mycket som andra estetiska frågor, och är inte ett drag som är inbyggt i modernismen eller som saknas i samtida traditionellt formspråk.
Det skulle också tvinga oss att förkasta kopiorna av Le Corbusier och Mies van der Rohe-möbler som fortfarande visas i samtida modernistiska byggnader, eftersom de ritades för närmare ett sekel sedan.
Varken traditionalister eller modernister skulle klara den här frågan särskilt bra. Det är dags att släppa den.
Förresten har en väldigt annorlunda idé om äkthet i den bebyggda miljön nyligen uppstått utanför den arkitekturteoretiska världen. Enligt Richard Florida utgör medlemmarna i en ny kreativ klass – de som lever av att skapa idéer och saker – de verkliga drivkrafterna för modern ekonomisk tillväxt och utveckling. Många städer vill uppenbarligen locka till sig fler av dessa nyskapare för att hjälpa till att öka sina lokala ekonomier. Men som Florida upptäckte i intervjuer, så väljer dessa individer selektivt att bo i de städer som de uppfattar som “autentiska”. De menar därmed motsatsen till generiska, och härrör ur ett antal faktorer:
”… historiska byggnader, etablerade stadsdelar, en unik musikplats eller specifika kulturella attribut … Med autentisk menar de att vara på riktigt, alltså en plats som har riktiga byggnader, riktiga människor, verklig historia. En autentisk plats erbjuder också unika och originella upplevelser. En plats full av butikskedjor, restaurangkedjor och nattklubbar är inte autentisk. Inte bara ser dessa platser väldigt likartade ut överallt, de erbjuder samma upplevelser som du kan ha var som helst.”[4]
Detta motsäger den värld som modernisterna önskade skapa, som fjärmar byggnader inte bara från historien, utan också från det unika med platsen. Individerna i den kreativa klassen söker och hittar äkthet på just de ställen som de modernistiska designprinciperna inte längre skapar, såsom i de äldre historiska delarna i San Francisco, Denver och Boston.
4. Traditionella byggnader är inte progressiva
Modernister kritiserar traditionell arkitektur eftersom den inte är progressiv. Detta kan innebära antingen den ena eller båda dessa idéer: 1) designen för inte konstformen framåt genom att skapa nya idéer, och 2) designen främjar inte en önskvärd social agenda.
Den första tanken, som betonar vikten av nyskapande i arkitektur, är en följd av avståndstagandet från begreppet stil och vikten av att uttrycka sin samtid, som redan diskuterats. Enligt denna uppfattning förändras världen ständigt, och arkitekter behöver kontinuerligt uppfinna nya idéer som svar på detta. På högsta nivå måste de agera som siare och profeter, läsa av tidsandan och uttrycka denna i sina nya former. På specifik design-nivå måste de tillämpa en problemlösningsprocess för att uppfinna en ny idé för varje nytt byggnadsproblem. Ett hyllande av det kreativa geniet blir den logiska följden av detta synsätt, och de som måste förlita sig på traditioner för sina idéer anses vara mindre kapabla, mindre uppfinningsrika, mindre berömvärda.
Men är modernistiska arkitekter som grupp annorlunda i detta avseende från sina traditionalistiska motsvarigheter? Precis som traditionella formgivare så hämtar de modernistiskt inriktade inspiration från de kreativa genierna istället för att uppfinna verkligt unika idéer själva; det är därför vi kan se den stilmässiga tråden genom hela den modernistiska rörelsen.
Traditionella arkitekter förlitar sig på tidigare innovationer som finns inbäddade i formspråk såsom klassicism, och inspireras av uppfinningsrika genier såsom Palladio och Sir Edwin Lutyens. De flesta modernistiska arkitekter lutar sig mot på de tidigare innovationerna som finns inbäddade i det modernistiska formspråket och inspireras av sina kreativa genier såsom Le Corbusier, Graves och Gehry. Vari ligger skillnaden när det gäller frågan om den ena stilen skulle vara mer innovativ än den andra?
Den andra tanken, att designen måste främja en önskvärd social agenda, växte fram ur flera tankegångar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Den progressiva rörelsen, särskilt genom Pugin, Ruskin och Morris, förespråkade en total återgång till ett medeltida samhälle, där individer levde mer i harmoni med varandra och med naturen. Enligt dem skulle medeltida arkitektoniska former både uttrycka och understödja detta.
De tyska expressionisterna gjorde detta på ett lite mer abstrakt sätt, och bad konstnärer och arkitekter skapa ett Gesamtkunskwerk, ett helhetskonstverk baserat på gotiska katedraler, som skulle leda världen mot en ny andlig enhet.
Modernistiska arkitekter i Europa efter första världskriget sammanförde sin stil med en agenda för att skapa ett bättre samhälle, främst genom att fokusera på formgivning för arbetarklassen.
Få skulle argumentera mot önskan om att göra vårt samhälle till en bättre plats. Och kanske är det möjligt för arkitekter att bidra till betydande social förändring genom arkitektur, eller till att skapa en ny andlig idé som sedan omfamnas av resten av samhället. Men, för att fortsätta frågeställningen i denna essä, kan modernistisk arkitektur verkligen göra detta bättre än traditionell arkitektur?
Dåliga sociala förhållanden verkar florera lika bra i modernistiska som i traditionella bostadsprojekt. Eftersom stilen inte förefaller vara en faktor här så innebär socialt ansvarstagande inte automatiskt ett modernistiskt formspråk. Den “progressiva” invändningen mot traditionellt formspråk kan således också läggas till handlingarna.
5. Traditionell arkitektur måste strikt följa de gamla reglerna
När de tidiga postmodernisterna omdefinierade det klassiska formspråket på 1970-talet, använde de detta på ett ironiskt sätt. Bland annat överdrev de proportioner, förgrovade detaljer, använde prefabricerade kolonner i form av platta utskärningar som fästes på väggarna och belyste valvbågar med neon.
Kanske fortfarande förolämpade av denna ytlighet, kommer många modernister när de möter modern traditionell design, att insistera på strikt åtföljande av traditionella reglerna. “Om du framhärdar i att använda detta formspråk får du åtminstone se till att få proportionerna och detaljerna rätt!”
Det är kanske inte ett dåligt råd, för att undvika den tidiga postmodernismens snabbt föråldrade skojfriskhet. Men tagen till sin andra ytterlighet, kan kravet på traditionella arkitekter att strikt följa reglerna motverka innovation och experimenterande med det valda formspråket så att det kan utvecklas att matcha vad vi anser är vackert idag. Våra traditionella föregångare begränsade sig inte på detta sätt.
Man kan bara titta på klassisk arkitektur genom historien för att se att det inte fanns något enskilt uttryck som är det “korrekta”. Eftersom vi inte ser Hawksmoor, Borromini eller Michelangelo som bristfälliga i sin användning av klassicism då den inte var “korrekt”, bör vi heller inte kräva det av dagens klassicister. Detta borde gälla för formgivare inom alla traditioner.
Dags för tolerans
Den modernistiska revolutionen vid 1900-talets början har, som jag försökt att visa, erbjudit ett antal filosofiska idéer för att stödja påståenden om modernismen som den enda arkitektoniska vägen för 1900-talet och efterkommande tidsperioder. Jag har utforskat dessa föreställningar och har funnit att de lämnar mycket övrigt att önska. De är inbördes motstridiga. De stöds inte av vad den byggda miljön faktiskt visar. De argumenterar för obefintliga skillnader mellan modernister och traditionalister. De utvecklades som en reaktion på kulturella förhållanden för ett sekel sedan som är väsensskilda från de utmaningar vi står inför idag. Dessa idéer förvirrar mer än de klargör, och borde förpassas till historiens soptipp.
Utan dessa idéer upplöses underlaget för modernisternas hävdande av just sin arkitektur som den enda möjliga i tomma intet. Trots deras ihärdiga ansträngningar att hävda motsatsen är modernismen bara ännu en stil. Liksom alla andra stilar genom åren, uttrycker den en viss uppsättning värden och perspektiv som tilltalar vissa, men inte alla. Så kan det vara.
Världen blir mer innehållsrik om den tillåts innefatta en mångfald av värderingar och arkitektoniska uttryck. Arkitekter kan välja att rita i modernistisk eller traditionell stil, alltefter vilket som är mest lämpligt i varje enskilt fall, inte för att den ena är mer intellektuellt överlägsen i sig. Och både modernistiska och traditionella byggnader kan utvärderas på ett jämbördigt spelfält enligt de kriterier som alltid haft verklig betydelse: uppfyller de sitt syfte, är de vackra, prisvärda och byggbara? Värdet av en enskild formgivning bör stå eller falla med dessa kriterier, inte om det matchar en modernistisk världsåskådning som skapades för hundra år sedan för att kunna avfärda dess rivaler. Vår nya tidsanda kräver detta.
Källor
1. För källor och mer information om dessa riktningar, inkl. hur historiker har benämnt dem, se History of American Architecture, pp. 190-229.
2. Gropius, ett uttalande för The Architectural Record, maj 1937, i The Scope of Total Architecture, George Allen and Unwin Ltd, London 1956, p. 21.
3. Charles Jencks, Modern Movements in Architecture, Anchor Books, Garden City, NY, 1973. p. 28.
4. Richard Florida, The Rise of the Creative Class, Basic Books, New York, 2002, p. 228.
Mark Gelernter är dekanus och professor i arkitektur vid College of Architecture and Planning, University of Colorado Denver. Han har skrivit två böcker som ger mycket av bakgrunden till denna essä: Sources of Architectural Form: a Critical History of Western Design Theory och A History of American Architecture: Buildings in Their Cultural and Technological Context. Denna essä är baserad på en keynote-föreläsning på ArchHist ’12 Architectural History Conference på Mimar Sinan Fine Arts University, Istanbul, Turkiet i maj 2012.
Nationalromantik är en av de finaste byggnadsstilarna.