Det här är en översättning av en text skriven av Nikos A. Salingaros, verksam som matematikprofessor samt urban- och arkitekturteoretiker vid University of Texas, San Antonio. Salingaros har också skrivit åtta böcker om arkitektur och urbanism.
Originalartikeln publicerades på Common Edge den 8 juni, 2017:
commonedge.org/what-architectural-education-does-to-would-be-architects/
Översättning: Peter Olsson. Bilder och bildtexter tillagda av översättaren. [Att på svenska fånga den exakta andemeningen i vissa av Salingaros formuleringar låter sig inte alltid göras, så läs gärna originalartikeln också.]
Vad arkitektutbildningen gör med blivande arkitekter
Även om jag inte på heltid sysslar med arkitektur på akademisk nivå så håller jag kurser i arkitektur och interagerar mycket med studenterna. Detta kan ibland vara frustrerande. Som förespråkare för ”levande” strukturer, känns det ofta som att jag har seglat in i en styv estetisk kuling. Medan jag forskar och skriver om en kraftfull uppsättning formgivningssverktyg —Christopher Alexander’s “15 Fundamental Properties”, biophilia, complexity, design patterns, fractals, scaling coherence, and symmetries— kan jag känna ett motstånd sprunget ur något mycket starkare än ungdomlighet och oerfarenhet. Nyligen har jag motvilligt kommit till slutsatsen att arkitektutbildningen gör mycket specifika saker med sina elever, och på anmärkningsvärt kort tid:
1. Den skiljer dem från sina kroppar
Våra kroppar har utvecklats för att hantera komplex information från de särskilda konfigurationer som återfinns i naturen och i biologiska former, så kallade fraktala geometrier. Dessa former är inbakade i vårt DNA. Genom att betinga eleverna att föredra icke-fraktala, släta och onaturliga former fjärmas de från sina kroppars fininställda sensoriska mätinstrument. Vi har alla, både arkitekter och lekmän, otroligt sofistikerade sinnesorgan, vars huvuduppgift är att uppfatta och tolka naturliga geometriska former. Endast arkitekter lär sig att bortse från dessa inneboende, mänskliga perceptionsverktyg.
2. Den hjärntvättar dem
De gamla övningarna från Bauhaus med papper och kartong utgör läroplanen för de första två åren på arkitektskolor. De kallas för ”kompositionsövningar”, men jag tror snarare att det är en form av psykologisk betingning. Hela poängen, såvitt jag förstår, är att tona ner och till och med undertrycka de inneboende strukturella skalor man finner i alla levande strukturer. Så småningom är studentens hjärna inställd på att tro att abstrakta, tomma former och ytor – byggstenarna för mycket av modern arkitektur – utgör grunden för ”bra” design.
3. Den reducerar rumsliga idéer till två dimensioner
Vid abstraktion förloras en enorm mängd information. Men det gör också något ännu värre: det utarmar hjärnan och omvandlar det som ska vara invärtes reaktioner till ett intellektualiserande. Det är skillnaden mellan att finna omedelbar skönhet (t ex i en näckros eller i ett träds valvbildande grenar) och att lära sig eller få berättat för sig hur man uppskattar en förvärvad smak (såsom en tom ”skulptural” vägg). Allt detta blir ännu mer tillplattat och nästan fiktionaliserat när unga arkitekter projekterar tredimensionella utrymmen i två dimensioner, även med de bästa digitala verktygen. Den lätthet med vilken allt detta kan göras påskyndar processen. Jag förutspår att nästa steg, virtuell 3D-verklighet, kräver övermänskliga nivåer av rationalisering för att motivera sådana tomma abstrakta former.
4. Den belönar abstrakta idéer framför känslor
Det enda sättet att få dessa abstrakta former accepterade såsom riktiga byggnadsobjekt är att fjärma eleverna från sina känslor, till förmån för det konceptuella. Så från ett tidigt stadium handlar det mindre om hur någonting upplevs och desto mer om hur det ser ut. Detta konceptbaserade tillvägagångssätt har den extra fördelen att det är extremt subjektivt, vilket medför att även de mest vanvettiga formgivningsidéerna – under rätta förhållanden – kan förklaras som ”vackra”. Förmodligen är det därför som de enda som uppskattar brutalistiska byggnader är arkitekter, som fått lära sig att betrakta dem som något upphöjt.
5. Den främjar en slags ”arkitektonisk sadism”
Samtida arkitektur är besatt av ”innovation” på ett sätt som gränsar till arrogans. Men, såvida du inte är utbildad till att beundra och dyrka nyskapandet enbart för dess egen skull (något som arkitektstudenter rutinmässigt lär sig) så tenderar detta aggressiva nyskapande att generera negativa känslor såsom oro, ångest och till och med psykosomatisk smärta. Kommer ni ihåg brandmännen i Vitra, oanande offer för ”det senaste” inom arkitektur? De utgör bara den berömda toppen av isberget vad gäller alienation och arkitektur. En gång i tiden fanns det delbara berättelser inbäddade inuti och utanpå byggnader. Dagens arkitekter kopplar bort berättelserna och tillämpar dem istället som säljsnack, förklaringar, ursäkter, argument, förtydliganden, rationaliseringar och till och med ansvarsfriskrivning. Som att predika i desperation inför en skeptisk församling. De har all anledning att vara oroliga.
***
Fler blogginlägg med liknande tema
- Principer för harmoni
- Studier pekar på enormt glapp mellan arkitekter och gemene man
- Ny akademisk avhandling ifrågasätter arkitekters smak
Se även Albert Svenssons satiriska ordbok Så blir du arkitekt på mindre än en timma, som med fyndig humor belyser bristerna i modernismens ideologi och den rådande arkitektutbildningen. Kan beställas här: Adlibris, Bokus, Vulkan (billigast), Tanum (Norge)
Brutalismen for mig osökt att tänka på minecraft.
Måhända använder de MC som verktyg i utbildningen 😛
Kul att du nämner Minecraft. Har spenderat hundratals timmar på att bygga allt möjligt. Både utmanande och stimulerande för hjärnan.
Jag tycker artikeln är onyanserad. Att påstå att arkitektstuderande blir hjärntvättade till att älska brutalism stämmer inte. Det finns nog inga arkitekter som lär sig bortse från känslorna man får när man t.ex. besöker Venedig, ännu mindre att det skulle vara fult. Men arkitektur måste utvecklas precis som vilken annan konstform. Varje stil har sin tid. Att tro att man skal bygga sekelskifteshus idag är helt orealistiskt och dumt – stanna i en tid bara för att ”det är ju så fint”. Jag är däremot helt överens att prefabricerade och standardiserade bostadshus som smackas upp runt om i Sverige inte god arkitektur. Men med det sagt betyder det inte att t.ex. Kapellet i Valleaceron är dåligt bara för det är betong och räta vinklar. Jag får intrycket av att ni endast tittar på det exteriöra uttryck och accepterar bara ornamenterad fasader i pastelliga färger och glömmer bort att byggnader också har inre rumsliga kvaliteter?
Hej Gustaf!
Texten är en översättning av en artikel som skrivits av en australiensk professor. Utveckling betyder att förändra något till det bättre. Problemet är att få anser att arkitekturen gör just detta. Tvärtom finns det gott om vetenskapliga undersökningar som visar att en klar majoritet anser motsatsen – arkitekturen blir både mindre attraktiv och av sämre kvalité. Detta påverkar allas vår såväl mentala som fysisk hälsa, även det enligt vetenskapliga undersökningar. En av anledningarna till att arkitekturen blir sämre är att de som formger våra städer inte använder sig av befintlig kunskap och ett evidensbaserat synsätt – dogmer så som att ”allt ska symbolisera sin tid” styr trots att de flesta föredrar att arkitekur visar platsens identitet snarare än tidens. Jag tror att de som bäst bestämmer vad som ”symboliserar vår tid” är folket – anordna arkitekturtävlingar låt folket via omröstningar vara med och bestämma hur våra städer ska utformas åtminstonde till det yttre. Det stämmer för övrigt Arkitekturupproret fokuserar i huvudsak på det yttre och det estetiska.
Inom alla andra konstarter får utövaren och lyssnaren välja fritt vilken stil personen vill utöva – inom musik samsas äldre stilar så som jazz och rock bredvid rap och techno. Stilarna fusioneras och blir till något nytt. Inget förkastas enbart grundat på vid villen tidpunkt det skapades. Det är så utveckling sker inom konsten, arkitekturen bör inte vara ett undantag.
Det vore intressant att betrakta även andra formgivna föremål ur detta perspektiv. Var porslinet, kläderna, bilarna, bokomslagen, möblerna etc. vackrare förr?
Ja oftast var de det. Runt förra sekelskiftet var ALLT vackert. Verktyg, maskiner, fabriker, textilier, handtag, strömbrytare, telefoner, bestick, skohorn, kaminer, sopborstar, husgeråd. Även fabrikstillverkad massproduktion var vacker då den formgivits för att vara maximalt estetiskt tilltalande.
”Runt förra sekelskiftet var ALLT vackert”.
Det resonemanget tycker jag är rätt onyanserat. Det skulle vara klädsamt att istället säga ”JAG tycker att allt var vackert runt förra sekelskiftet.
Själv kommer jag inte ihåg något från den tiden, utan kan bara referera till de få saker jag jag har sett på bilder, och det som finns bevarat. Och jag kan inte säga att jag tycker att allt då var vackert.
Problemet är knappast de få moderna byggnader som verkligen är nyskapande ( de är dessutom sällan kantiga o absolut ej fyrkantiga tex operahuset i Sydney eller Konstmuseet i Bilbao !).
Problemet är det enformiga upprepandet av dystopiska lådpastischer i vitt o grått och med få variationer som till 95%upprepats och nu skapat otrevliga miljöer i ca 60 år!
Intressant artikel. Jag ser en parallell till att ”lära sig” uppskatta modern musik eller modern konst. Det anses ju som mer utvecklande – man förstår och uppskattar något som gemene man inte tycker om. Den stora skillnaden mellan modern arkitektur och andra konstformer är att vi alla exponeras för arkitekturen, medan de andra konstformerna kan vi utsätta oss för frivilligt i slutna rum med likasinnade, på konserter eller i konsthallar.
Ser ut som likkistor, svarta och bruna! vem vill bo så?? Kolla på hus med svensk snickarglädje!