Villervallastaden, del 2

Andra delen i serien med recensioner av den nyligen avslutade Bomässan i nybyggda stadsdelen Vallastaden i Linköping. Första delen kan du läsa här: Villervallastaden, del 1.

Text och foto: Jerker Rolander

Jag var och tittade på Vallastaden i Linköping häromdagen. Jag brydde mig inte om att gå in och se nån av visningslägenheterna eftersom jag inte är intresserad utan det var bara gatumiljön jag var ute efter att studera. Uterummet som drabbar oss alla, vare sig vi bor där eller inte. Jag tycker det är förfärligt! 50 nyanser av fult. Jag blev väldigt nedstämd av alla krystade och plågsamma fasadförsök. Ytterst lite var ens acceptabelt i mina ögon.

En enda sak har de lyckats med och det är att det är en uppbruten stadsbild. Hade de valt en fasadtyp som dominerat hela stadsdelen så hade det ju varit ännu värre. Nu kunde man iaf gå runt och hoppas på att det runt nästa hörn kunde finnas nåt som kunde mildra det negativa intrycket, en förhoppning som tyvärr kom på skam i de flesta fall. Istället bjöd det ena huset över det andra i sina försök vara ”uppkäftiga” eller ”personliga” eller allt vad arkitekterna försöker motivera sina misslyckanden med.

Om man tar ett steg tillbaka och betraktar det hela i översiktsläge så framträder ju tyvärr en grå massa som är ful och inte det minsta inbjudande. Andra stadsdelar med äldre bebyggelse ter sig ju inbjudande även på avstånd, men så är det inte med Vallastaden. Trots att de bjudit in dussintals olika arkitektfirmor att bygga hus så har ett kriterium saknats och det är att det ska vara njutbart att vandra på gatorna. Man har ju ställt upp en massa krav om hållbarhet t.ex., men man glömde bort att kräva skönhet. Tvärtom verkar fulhet ha varit ha varit ett krav.

Trähus finns här. Men man försöker inte utnyttja det vackra i träets egenskaper utan hittar på metoder att få det att efterlikna tråkigare fasadmaterial. Jag är väldigt nyfiken på hur vissa fasader kommer att se ut om några år. Obehandlat trä tror jag inte är nån hit i stadsmiljö.

Nu har jag varit lite raljant i mina kommentarer till bilderna. Men även jag kan se vissa kvalitéer i en del byggnader. Problemet tror jag är att dagens arkitekter betraktar endast detaljer och designlösningar som isolerade delar som inte ska interagera vare sig med andra delar i byggnaden eller med med andra byggnader eller helheten i gatumiljön. Tvärtom är det bra om de inte interagerar utan mest kontrasterar. Med det som ledstjärna blir resultatet disharmoniskt och splittrat och vi som inte har tränats i att bortse från vårt medfödda sinne för och längtan efter proportioner, symmetri och harmoni reagerar negativt på resultatet.

Det är bara att jämföra med hur vi ser på ansikten, vad vi betraktar som vackert. Vilken av dessa två skulle du vilja vakna bredvid i sängen varje morgon (om du nu föredrar kvinnor)? Jag menar, bilden till höger betraktas som stor konst, men inte är det för den skull så som vi människor önskar att en partner ska se ut. Att tvingas stå ut med ful, utmanade, bråkig arkitektur, att tvingas se den varje morgon vi går till jobbet, det är ett problem, även om byggnaderna kan ha vissa kvalitéer sett ur enskilda och isolerade perspektiv.

Jerker Rolander, Nyköping
kantor, fönsterhantverkare, byggnadsvårdare.