Staden är inte ett museum

Nyligen skrev Emina Kovacic, stadsarkitekt i Karlshamn, ett blogginlägg i Arkitekten med rubriken Stadens årsringar utgörs av alla tider där hon kritiserade Arkitekturupproret. Här följer vårt svar som är författat av Albert Svensson, arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret. 

Staden är inte byggd, och byggs inte, för att en liten grupp bebyggelseantikvariskt intresserade skall kunna se dess ”årsringar” och ”läsa av staden” som vore byggnader föremål på en utställning. Vi kan mycket väl komplettera städer och byggnader med utgångspunkt i att det skall följa den arkitektoniska förlagan och utan att det ”bär vår tids prägel”. Vi behöver inte vara slavar under det svårdefinierade begreppet ”autenticitet”. Verkets helhet och dess stil kan vara vår utgångspunkt när vi renoverar, restaurerar, kompletterar och bygger till.

Allt detta har dock varit förbjudet, eller åtminstone tabu, sedan Venedigfördraget skrevs 1964 och modernistisk praxis i frågan slutgiltigt formaliserades. (En ironi i sammanhanget är att bilden på Markusplatsen inte hade kunnat tas om Venedigfördraget hade gällt 1912 när kampanilen återuppbyggdes). Doktrinerna i detta dokument har följts, och följs, av det stora flertalet bebyggelseantikvarier och arkitekter och har fått en enorm betydelse för hur våra städer har formats, ser ut och fortsätter att formas. Ibland, när vissa aktörer slentrianmässigt slänger sig med Venedigfördragets dogmer, känns det adekvat att fråga huruvida arkitekter och antikvarier vet om att de följer en uppsättning godtyckliga regler från 1960-talet. Kanske tror de att det är så här det är? Att detta liksom är en naturlag?

Venedigfördraget bygger på en speciell syn på historien; tanken att historien har en ödesbestämd plan och att den är uppdelad i epoker som följer på varandra enligt speciella historiska lagar, att dessa epoker är helt unika och att allt i respektive epok är typiskt för just denna, och enbart denna, epok. Denna syn är övergiven inom de flesta andra fält. Inom arkitekturhistoria och arkitekturteori fortlever den dock och leder till att modeflugor övertolkas som exempel på ekonomiska eller andra förhållanden.

Arkitekturen kommer naturligtvis alltid att följa modets nycker. Detta innebär inte att det är några slags historiska lagar som verkar. Några sådana existerar nämligen inte. Vi är fria att utforma vår arkitektur och våra städer hur vi vill. Och faktum är ju att vi, under de över 50 år som vi lagt tonvikten vid ”vår tids arkitektur”, har förstört våra städer och stadsdelar i en omfattning utan historiska paralleller vid sidan av krig, bränder och andra katastrofer. Som en parentes kanske det går att säga att det i sin tur har lett till en överdriven vördnad för historien och historiska minnesmärken. Att vi vördar historien så mycket eftersom det är så lite kvar av den, eftersom vi rivit så mycket av den, och fortsätter förstöra dess miljöer i en allt högre fart. Vi har ironiskt nog blivit helt beroende av det lilla som är kvar. Nu är det dags att vårda elden istället för att vörda askan.

Det är dags att se på staden som en levande livsmiljö. Staden är till för dem som skall använda den i sin vardag. Kulturmiljö står inte per automatik över frågor om skönhet och trivsel. Det är viktigt att vi anpassar oss till omkringliggande bebyggelse, lokala traditioner och den förhärskande synen på skönhet. Att vi börjar se visuell harmoni, estetisk balans och platsens själ som viktigare än abstrakta teorier.

Vi bör börja respektera det förflutnas landvinningar, lära från lyckade exempel och inte förkasta dem.

Vi bör se att den gemensamma miljön är viktigare än det enstaka huset och vi bör omdefiniera arkitektens uppgift från att i tidsandans namn ”sticka ut”, provocera” och ”kontrastera”, till att skapa sammanhållna helheter när vi gör tillägg i existerande miljöer.

Låt oss i fortsättningen utgå från nya fördrag, skrivna i vår tid med våra kunskaper och utgångspunkter, som t.ex. det ändrade Venedigfördraget från 2007 eller Charlestonfördraget från 2005;

Ny byggnation i historisk miljö, inklusive ändringar och tillbyggnader, skall inte godtyckligt använda kontrasterande material, skalor och formspråk utan klargöra och förstärka platsens karaktär, alltid med kontinuitet och helhet för den byggda miljön som ledstjärna.

Albert Svensson
Arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret

Referenser

Engelsk version av Venedigfördraget
Charlestonfördraget
INTBAUS ändrade Venedigfördrag

Fler blogginlägg med liknande tema

• Hotet från Växjö
• Arkitekturupproret är en tredje väg
• Ny akademisk avhandling ifrågasätter arkitekters smak
  
• Vad arkitektubildningen gör med blivande arkitekter