Forskningsinstitut: 84% föredrar klassisk arkitektur

Det brittiska forskningsinstitutet Create Streets har tillsammans med Prince’s Foundation For Building Community kommit med en rapport med titeln Housing Communities: What People Want. Rapporten visar hur bättre informerade bostadsutvecklare och meningsfulla samråd med medborgarna kan leda till populärare bostäder. Slutsatsen i rapporten är bland annat att det inte är förtätning i sig som skapar motstånd mot ny bebyggelse utan det är snarare den bristfälliga arkitektoniska designen, stadsplaneringen och utformningen av det offentliga rummet som är problemet. Författarna säger själva att  resultatet är anmärkningsvärt tydligt. Människor vill se klassiska gator och kvarter med byggnader i traditionell stil.

Man började med en granskning av tjugosex tidigare projekt, varav sexton viktiga fall identifierades för fördjupande studier. Dessa studier inkluderade även granskning av allt skrivet material som producerades vid samråd, både med nyckelpersoner och projektpartners. Man använde sig också av inspelade intervjuer med deltagare som utgjordes av såväl medlemmar av allmänheten som andra intressenter. Genom detta har man fått fram data som visar vad majoriteten vill ha och vad den minst vill ha eller rent av motsätter sig.

Vilka faktorer i den byggda miljön efterfrågas och värderas högst?
Resultaten från intervjuerna, de spontana svaren och frågeformulären är enligt författarna anmärkningsvärt konsekventa och tydliga. Trots att det är en stor mängd data från olika källor och insamlade på olika sätt, fanns stor likhet i svaren hos de tillfrågade. I tabellen intill kan man se vilka faktorer som fick högst stöd.

Att många önskar grönska var väntat, men faktum är att stödet för en stadsplanering som fokuserar på gångvänliga stråk och gator visade sig precis lika högt. Man vill kunna röra sig till fots, vilket i sig kräver att funktioner blandas. Bostäder, handel, kontor, nöjesliv och så vidare bör återfinnas i samma byggnader, eller åtminstone i samma kvarter. I tabellen framkommer också att man gärna vill minska trafiken och bilismens påverkan på staden samtidigt som man vill se en högkvalitativ kollektivtrafik.

Nästan lika stort är önskemålet att platsen man är på ska kännas speciell och önskan om större respekt för historiska former, stilar och material. Modernismens formspråk är alltså lika illa omtyckt som estetisk yttring som den är som stadsplaneringsideal. Hela 84% föredrar byggnader i traditionell stil, med traditionella former och material.

Samtidigt visar sig stödet för höga byggnader vara lågt, hela 83% motsätter sig detta. Att så många motsätter sig höga byggnader skulle kunna ses som ett problem då en blandstad där många funktioner och verksamheter finns på liten yta kräver en viss täthet. Rapporten påpekar dock att man kan nå ungefär samma täthet med klassisk kvartersstruktur som med höghus. Skyskrapor kräver till exempel ganska mycket tom yta runt om byggnaden för att möjliggöra ljusinsläpp, detta till skillnad från lägre bebyggelse som trots färre våningar kan placeras tätare. Högre bebyggelse kan dock upplevas som mer småskalig med enkla estetiska grepp. Som påpekats i en tidigare artikel kan man bryta ner skalan och göra den mer mänsklig, genom t ex högre fönster, indelningar av fasaden samt detaljer,

För att ytterligare visa hur tydligt mönstret är så  jämför författarna vissa kontrasterande frågor. Här kan vi se såväl vilket stöd som vilket motstånd vissa faktorer har. Höga byggnader har alltså inte enbart ett stort motstånd utan även ett svagt stöd med bara 12%. Det är dock inte enbart höga byggnader som möter motstånd utan även stora eller storskaliga byggnader generellt.

Stödet för att riva historiska byggnader är mycket lågt, enbart 9%. Man föredrar alltså generellt att bevara det som finns och att bygga vidare utefter dessa förutsättningar, än att riva befintliga byggnader som ofta har en stor betydelse för områdets karaktär. En större hänsyn bör alltså visas vid planerade rivningar än vad som gjorts sedan modernismens intåg. Anmärkningsvärt är att de attribut som efterfrågas är sådana som dominerade våra svenska städer innan den stora rivningsvågen som genomfördes under 1950-, 60- och 70-talen, då stora delar av våra stadskärnor revs och förorter byggdes.

Staden tillhör alla
Slutsatsen är, precis som Arkitekturupproret skrivit tidigare, att det är genom BIMBY (Beauty In My Back Yard) som man bäst bekämpar NIMBY (Not In My Back Yard)-attityder. De som bygger staden behöver lyssna mer och beakta människors preferenser när man förtätar. När boende och brukare ser att nya byggnader kan förbättra den byggda miljön kommer motståndet minska.

Rapporten visar att människor vill ha klassiska gator och kvarter där man kan förflytta sig till fots och via kollektivtrafik. Man vill att nybyggnationen anpassar sig till och speglar platsens speciella karaktär och form och genom detta stärker stadens eller stadsdelens unika identitet. Motståndet mot höga byggnader är stort. Detta behöver dock inte vara ett problem, förutom för de 12% som stödjer höga byggnader, då man kan få ungefär samma täthet med lägre och bebyggelse och klassisk kvartersstruktur. Det är också mycket tydligt att traditionell arkitektur föredras. Siffrorna här (84%) ligger till och med högre än de som Arkitekturupproret presenterat tidigare (77%).

Inomprofessionella värderingar står i vägen för ett demokratiskt stadsbyggande
Att nybyggnation av traditionell arkitektur är i det närmaste obefintlig i dagens Sverige beror delvis på att många inomprofessionella spontant uppfattar det som bakåtsträvande. Traditionell arkitektur innebär dock enbart den arkitektur som fanns innan modernismen, alltså den arkitektur som har utvecklats under tusentals år av samlade kunskaper och erfarenheter och som fortfarande går att utveckla vidare.

En av den modernistiska ideologins grundstenar är att förkasta dessa basala och beprövade kunskaper i arkitektur och försöka skapa något helt annat utifrån nyckfulla spekulationer. Modernisterna formulerade en diskurs som fortfarande präglas av ett uttalat förbud mot användandet av historiska referenser. Idag vet vi att detta experiment till stora delar är ett grundligt misslyckande och modernismen har aldrig lyckats komma i närheten av samma popularitet och uppskattning som traditionell arkitektur alltjämt åtnjuter. De röster som konstant under sjuttio års tid har hävdat att människor efter fyra-fem decenniers tillvänjelse också lär sig att tycka om modernismens arkitektur, hade och har fortfarande bevisligen helt fel i detta antagande.

Arkitekturupproret menar att det är dags att ta tillvara på alla de genuina erfarenheter som modernismen förkastar och se till att arkitekturen återigen utvecklas utifrån kunskap, kvalitet och hållbarhet. Nymodernism bör byggas i den grad den efterfrågas och inte vara så dominant och påträngande som den är idag.

Staden tillhör alla och alla har rätt att göra sina röster hörda när det gäller hur den ska utformas. De som bygger våra städer bör bli bättre på att lyssna på vad människor faktiskt vill ha och bygga därefter. Allmänheten efterfrågar evidensbaserade erfarenheter och förkastar experimenterande provokationer. Som författarna av rapporten påpekar är det enbart i ljuset av detta som vi kan bygga samhällen med de värden som majoriteten av folket verkligen uppskattar, nämligen de bevisat vackra, harmoniska och bestående.

För den som vill veta mer finns rapporten att ladda ner genom att klicka här. Här kan man bland annat läsa mer om hur arbetet gick till och se ännu fler tabeller och data.

Peter Olsson,
Ekonomistuderande, Handelshögskolan

Fler blogginlägg med liknande tema

• Hotet från Växjö
• Arkitekturupproret är en tredje väg
• Svensk forskning: Inte dyrare att bygga vackert
  
• Studier pekar på ett enormt glapp mellan arkitekt och gemene man