Öppet brev till Mark Isitt

I en kulturkrönika i gårdagens Göteborgs-Posten efterlyser arkitekturjournalisten Mark Isitt ytterligare diskussion om skönhetsfrågor, vilket vi blir glada över eftersom det är detta snart 90-åriga tabu vi jobbat så hårt för att bryta. Dock vill vi lägga till några kommentarer. 

Tack Mark, för att du stödjer Arkitekturupprorets kamp mot förfulningen, och för att du adresserar branschens ovilja att tala om skönhetsfrågor när det gäller arkitektur. Instämmer i dina kvalificerade gissningar om varför skönhetsfrågor inte diskuteras mer.

Men att dagens modernistiska arkitekter skulle stämma upp i skönhetens lov på sina kontor är sannolikt en bild som bara existerar fantasin. De arkitekter som varit tongivande i debatten tycks tyvärr inte ens förstå frågan. Estetik är inte längre arkitektens starka gren såsom det en gång var. Nu är den konstnärliga yrkeskunskapen ersatt med rent teknisk kunskap, parad med en absurd hets att ständigt förnya sig – en mycket svår uppgift om man bara har klossar i verktygslådan och huvudregeln är att det måste bryta av.

De tidiga funktionalisterna hade sin klassiska arkitektutbildning i botten och kunde därför skapa byggnader med harmoniska proportioner, noggrant formgivna detaljer, nyskapande idéer och väl avvägda material och färgskalor.

Tyvärr lärs den genom sekler och årtusenden förvärvade kunskapen om och hur man bygger både vackert, funktionellt och hållbart som regel inte längre ut på arkitekturhögskolorna. Detta har sin grund i den dogmatiska ideologi som präglat utbildningen sedan modernismens genombrott och som fortfarande i stor utsträckning dominerar, trots att funktionalismen dog/avrättades redan i början av 80-talet (av bl a Hans Asplund som du mycket riktigt nämner) och att den nu bara är en återuppväckt och ännu oskönare zombie. Om de flesta av dagens generation arkitekter aldrig fått lära sig grundläggande principer för harmoni så är det förståeligt att man inte vill diskutera dessa frågor.

Pest, kolera eller pest-och-kolera? 

Det största problemet med dagens arkitektur är, som delvis redan berörts, att den lätt hamnar i kläm mellan flera onda ting, bl a:

1. Politikers högst förståeliga krav på att skaka fram bostäder snabbt efter decennier av för låg byggtakt i förhållande till behovet, samt den utbredda fetischen för allmänt avskydda ”landmärken” på de mest olämpliga ställen.

2. Byggbolagens och byggherrarnas strävan efter rationalitet och kostnadseffektivitet som tenderar att resultera i storskaliga färglösa prefab-lådor, försedda med lite interiört lockbete såsom ekparkett, helkalkat badrum och trendiga vitvaror, för att kunna säljas som exklusiva bostadsrätter eller hyresrätter med hög hyra trots de ofta avskräckande fasaderna.

3. En arkitektkår som kläms mellan byggherrarnas återuppväckta miljonprogramsfunkis å ena sidan, och den oerhört destruktiva dekonstruktivismen som fortfarande framställs som den enda tänkbara förebilden i internationella arkitekturtidskrifter, trots att denna nihilistiska filosofi från 1980-talet är uttalat skapad för att vara fientlig mot människor, se vår recension av Nikos Salingaros’ Architecture and Deconstruction (2014).

Utzons operahus tillhör verkligen undantagen när det gäller originella märkesbyggnader som blev lyckade. Det hamnade dessutom på en lämplig plats och har en viss harmoni.

Dock var projektet inte bara en framgångssaga. I Malcolm Millais’ bok Exploding the Myths of Modern Architecture (2009) kan man läsa hur det gick till. Redan från början (1956) uppstod gigantiska problem, särskilt med konstruktionen av betongskalen eftersom designen inte tog fysiska lagar i beaktande. Dessutom hade beställaren gjort misstaget att efterfråga konserthus och operahus i ett – vilket är omöjligt eftersom konserter och scenföreställningar kräver helt olika typer av akustik, scenutrymme och salongslayout (det finns en anledning till att operahus och konserthus brukar förläggas till olika byggnader).

Trots att konstruktionen överskred den anvisade tomtytan så upptäcktes halvvägs in projektet att det inte skulle bli tillräckligt många sittplatser i den stora konsertsalen för att konserter skulle löna sig för Sydneys symfoniorkester; att volymerna var för små för att ge den nödvändiga akustiken; att repetitionsutrymmet var för litet; och att det var oklart hur mycket oljuden från färjeterminalen strax utanför skulle höras i konsertsalen.

Efter mängder med konstruktionsproblem, ändringar, samarbetssvårigheter, ingenjörsbyten och en ekonomisk dispyt med beställaren, lämnade Jørn Utzon projektet, som fick slutföras av den australiske arkitekten Peter Hall. Operahuset tog 16 år att färdigställa och kostade 51 miljoner australiska pund – 14 gånger den beräknade budgeten! 1989, bara 16 år senare, behövde den repareras för 30 millioner.

Sedan har det bara gått utför, med det ena desperata försöket efter det andra att skapa ”omöjliga” märkesbyggnader för att sätta en arkitekt och/eller stad ”på kartan”. De flesta av dessa experiment gör dock inget annat än totalförstör de miljöer de parasiterar på genom sin skala, färg, formspråk, placering etc.

Resultatet i dagens svenska nybyggnation har därmed tyvärr utmynnat i antingen sådana galna form- och färgexperiment som Stockholm Waterfront, Kuggen, Ting1 och Urbana Hängsel, eller repriser på trista miljonprogramslådor – vars intetsägande fasader som lök på laxen allt oftare skojas till med slumpmässigt placerade byggelement, enligt dekonstruktivismens grundprincip att skapa maximal disharmoni och förvirring.

Detta är en återvändsgränd som vi hoppas att både byggherrar, politiker och arkitekter tillsammans vill försöka ta sig ur innan hela landet förfulats bortom all återvändo.

Vi har alltså full förståelse för att arkitekten behöver rita det beställaren önskar, medan beställaren å sin sida tenderar att efterfråga antingen den senaste (arkitektskapade) trenden eller det som blir billigast – alternativt först en spektakulär rendering för att sälja in projektet som sedan blir en avskalad variant i verkligheten.

Mer arkitektinflytande i arkitekturen är alltså inte automatiskt detsamma som att det blir vackrare, utan här hamnar skönheten snarare i kläm mellan två extremer: antingen alltför avskalat eller alltför spektakulärt.

Det balanserade mittemellan tycks inte existera i Sverige annat än i sällsynta undantagsfall. Men att rita och bygga harmoniskt, varsamt och trivsamt är inte farligt. Det görs i många andra länder utan några som helst problem. Det är inte konservatism eller någon annan ism. Det är lyhördhet för vad en stor majoritet av slutanvändare faktiskt efterfrågar. En självklarhet i alla andra branscher.

Är det något som är retrovurmande och dogmatiskt så är det att under snart ett sekel fortsätta uteslutande rita pastischer på kollegers allt fulare lådor (som få vill bo i om de de inte är nödgade).

Vi tycker det är dags att gå vidare nu, bort från lustiga dagsländor som motsvarar axelvaddar i modet, så att vi får ett vackrare och mer sansat 2020-tal som blir hållbart på riktigt och kan uppskattas i århundraden.

Det behöver inte bli särskilt mycket dyrare. Det måste inte se ut som på 1800-talet. Det måste inte byggas för hand. Gå vidare, var lite progressiva och utveckla den klassiska traditionen till något nytt. Låt den femtedel som vill ha avskalad eller tillskojad nymodernism få det, och låt oss övriga få slippa dessa extremer och ge oss byggnader och områden som gör oss inspirerade och glada. Då kommer vi uppskatta arkitekter igen och prisa dem i alla tonarter.

Inger G. Nordangård
Färgkonsult och sekreterare i Arkitekturupproret