Den 9 mars 2019 besöker arkitekturkritikern och matematikprofessorn Nikos A. Salingaros Riddarhuset i Stockholm för att emottaga Stockholm Culture Awards pris för hans fraktal-baserade matematiska teorier om arkitektur, stadsplanering och design i syfte att göra detta mer anpassat för mänskliga behov. Priskommittén betraktar professor Salingaros som en av världens främsta samtida arkitekturteoretiker.
Videolänk till Salingaros föreläsning på KTH den 11 mars 2019
”Science, Biophilia, and the Evolution of Architecture”
Här följer en översättning av en av Salingaros viktigaste artiklar, som förklarar varför modernismens envetna försvarare tycks så obegripligt oemottagliga för både forskning, erfarenhet och vädjanden från allmänheten om en mänskligare arkitektur.
1900-talets arkitektur som en sekt
av Nikos A. Salingaros, University of Texas at San Antonio
svensk översättning av Håkan Wedin, Inger Glimmero Nordangård och Sigvald Freylander
Nyskrivet förord
När denna essä utgavs för första gången skapade den – och fortsätter att skapa – väldigt fientliga reaktioner från arkitekturetablissemanget. Jag uttryckte vad jag tyckte var uppenbart, men detta störde de som hade gått igenom arkitektutbildningen.
Ändå tyckte många människor att det var tankeväckande, både inom och utanför akademin och yrkeskåren. En framstående arkitekturhistoriker, James Stevens Curl, uppskattade mina åsikter så mycket att han skrev förordet till min bok Anti-architecture and Deconstruction, där denna essä ingår som ett kapitel.
Nu har flera år gått och professor Curls auktoritativa bok Making Dystopia har tagit världen med storm. I den dokumenterar professor Curl hur en märklig typ av omänsklig och icke-adaptiv arkitektur kom att ta över byggindustrin efter första världskriget och sedan helt dominera detta yrke efter andra världskriget. Han har haft användning för hypotesen om sektmentalitet som förklaring till denna rörelses anmärkningsvärda motståndskraft, och även hur och varför den kom att dominera arkitektskolor över hela världen.
Mot bakgrund av den senaste tidens händelser, särskilt med tanke på den upprördhet som Making Dystopia har framkallat (som verkar leda till en sann arkitekturrevolution), kan det vara en bra idé denna essä görs tillgänglig för fler. Det ser ut som – och jag hoppas verkligen att det stämmer denna gång – att allmänhetens reaktion mot den erbarmliga kvaliteten på den officiellt främjade arkitekturen har nått kokpunkten. Det är med glädje jag erbjuder denna essä vid sidan av min bok Anti-architecture and Deconstruction, som finns tillgänglig på flera språk.
1. Inledning
Till min stora förvåning har jag märkt att arkitekter inte är intresserade av regler för arkitektur. De föredrar att skapa byggnader utifrån konstnärliga modenycker och tillfälliga filosofiska bryderier. Mina framstående kolleger Christopher Alexander och Léon Krier har mött samma reaktioner under sina ihärdiga försök att reformera arkitekturen som studieämne. Ett liknande försök gjordes nyligen av prins Charles. Trots att en överväldigande majoritet av det brittiska folket delar hans mänskliga syn på arkitektur, så misslyckades prinsens försök i slutändan.
Hur lyckas arkitektkåren så framgångsrikt slå ifrån sig alla försök till reformering av yrket? Jag tror att det handlar om ett systemfel. Arkitekturprofessionen är en sekt, och det sista en sekt vill är att bli omvandlad till en vetenskaplig disciplin. Anledningen är att de två systemtyperna har väldigt skilda interna strukturer, vilket i sin tur skapar en form för den styrande maktstrukturen. Det finns ingen smidig övergång från att vara en sekt till en vetenskapsgren baserad på logiska föreskrifter.
Arkitekturutövandet är inte stabilt strukturerat för att ta emot inmatning på samma sätt som vetenskapen. Inom vetenskapen finns en storskalig och långsiktig systematisk stabilitet. Precis som andra trossystem som inte är grundade på rationalitet och empiri, riskerar den samtida arkitekturen istället total systemkollaps eftersom den inte kan hantera smärre justeringar.
När samhället bestämmer sig för att överge den sektmentalitet som uttrycks genom arkitekturen och ersätta denna med arkitektur som en vetenskapsgren baserad på logisk reflektion, upphör den nuvarande arkitektoniska maktstrukturen att existera. En ny maktstruktur bestående av nya människor kommer att stödjas av ett nytt utbildningssystem. Etablissemangets arkitekter inser att deras fortsatta framgång är beroende av att det nuvarande systemet fortlever, och gör enastående ansträngningar för att stärka sitt grepp på samhället.
2. Definitionen av en sekt
Ett system kan identifieras som en farlig sekt om det har följande särdrag som kombinerar mål och strategier:
- Det har målet att förstöra
- Det isolerar sina medlemmar från världen
- Det hävdar unik insikt och moral
- Det kräver strikt åtlydnad
- Det använder sig av hjärntvätt
- Det ersätter människors världsbild
- Det har en självreferande filosofi
- Det skapar sitt eget språk, som är obegripligt för utomstående.
Jag kommer här att visa att den samtida arkitekturen uppfyller dessa kriterier.
3. Arkitektur och sekter
Få människor kopplar idag ihop arkitektur med religion. Men fram till omkring de senaste två århundradena kunde arkitektur inte särskiljas från religion. Nu har arkitekturen brutit upp från religionen och skapat sig sin egen sekt. Arkitekturen konkurrerar med religionen då den utlovar sina utövare sinnesöverskridande strävanden. Den erbjuder hänförande mystik och insikter som enbart förvärvas genom kreativitetens kraft, vilket är en hägrande möjlighet för den invigde. Arkitekten uppfattar ett tillfälle att få uttrycka något utöver det funktionellt nyttiga med en byggnad.
Trots modernisternas envisa framhärdande av funktionalitet, så var de likväl hänryckta av sina egna idéer om det formella uttrycket. Därför förvånar det inte att arkitekturen gynnade sig själv genom att utnyttja religionens arbetssätt. Bauhaus och Taliesin [Prairie School] – två stilskolor som modern arkitekturutbildning bygger på – följde ett typiskt sektmönster.
Walter Gropius upprättade ett strikt, auktoritärt sektstyre för Bauhaus-studenter som bodde på skolan. Johannes Itten, anhängare av en sekteristisk förgrening av zoroastrismen, indoktrinerade de stuerande på Bauhaus med kultens mysticism. Wassily Kandinsky, Piet Mondrian och Theo van Doesburg (samtliga lärare på Bauhaus vid något tillfälle) tillhörde den teosofiska rörelsen, ledd av Helena Blavatsky. De var anhängare av kollegan och teosofen Dr. M. H.J. Schoenmaekers, mystiska kosmologi, vars astrologiska teorier krävde att endast de primära färgerna gul, blå och röd fick användas.
På andra sidan Atlanten organiserades sektutövandet vid Taliesin av Olgivanna Lloyd Wright, Frank Lloyd Wrights tredje hustru, som var anhängare av den grekisk-armeniske mystikern Georgij Gurdzjijev. Gropius implementerade sina anti-traditionalistiska principer så snart han blev chef för institutionen för arkitektur vid Harvard University 1938, vilket utformade utbildningen för arkitektur efter kriget. Skolor runt om i världen kopierade snart vad han och Lloyd Wright hade åstadkommit.
Huruvida de andliga grupperna som nämns ovan representerade befrämjande, välvilliga eller skadliga sekter är irrelevant. Sektmetoder tillämpades för att göra arkitekturen till en ny sekt, och en extremt farlig sådan på grund av dess besmittande och ödeläggande målsättningar.
En viktig aspekt av modernismen var en absolut tro på behovet att eliminera all förmodernistisk arkitektur. Tidpunkten då arkitektur blev till en sekt var då man bestämde sig för att överge traditionell byggnadskultur. I likhet med vetenskap har arkitekturen en stort förråd av praktisk kunskap och tekniska färdigheter som man behöver behärska innan man kan komma med nyskapande bidrag. Genom att kasta allt detta över ända kunde modernisterna erbjuda omedelbar tillfredsställelse för alla som gick med i sekten.
De lockade anhängare med hjälp av myten om det kreativa geniet. Unga arkitekter var fortfarande tvungna att studera i flera år, men tiden fördelades väldigt annorlunda. I stället för att lära sig och ta in kärnkompetens, tränades de i att vara lojala mot den arkitektoniska sekten.
4. Hjärntvätt
Sektindoktrinering börjar med att man bryter ner en persons självförtroende och självkänsla; d.v.s. den känslomässiga jämvikt som skapas under barndomens utveckling av intuition och sinnlighet.
Strategin för att uppnå detta innebär mental och fysisk förödmjukelse för att svartmåla det som redan är automatiska och naturliga reaktioner. Efter att ha utplånat ens grundläggande inre stabilitet, referensramar och världsbild är kandidaten öppen för vilken typ av indoktrinering som helst.
Arkitektstuderande har under många årtionden indoktrinerats att det är i det närmaste brottsligt att erhålla sinnlig upplevelse genom ornamentering och arkitektoniskt formgivning samt ytor och färger. Det hävdas att dylika glädjekällor är förbehållet primitiva människor och socialt missanpassade. Faktum är att en inlärd icke-respons inför arkitektoniska former som normalt väcker lustfyllda känslor anses vara det som kännetecknar en intellektuellt sofistikerad individ,
Eftersom det är mänskligt med psykologiska och fysiologiska reaktioner på dessa så kallade förbjudna element, resulterar detta i känslor av skuld och inkompetens, vilket är vad som krävs för att bryta ner studentens självkänsla. Självförtroendet byggs sedan upp igen med hjälp av det modernistiska utbudet av främmande, fientliga former och ytor – och därefter är det endast verkligheten inom sekten som gäller.
Ett av slagorden i Bauhaus var ”börja om från noll”. Dess mål var en radikal omstrukturering av det mänskliga medvetandet. Varje ny studerande utsattes för intensiv psykologisk påverkan avsedd att eliminera alla typer av föreställningar de kunde ha om arkitektur. Detta gjordes för att förändra studentens neurologiska reaktioner.
Utbildningsmetoderna inom arkitektutbildningen skulle lämpa sig perfekt som teknik för sektindoktrinering. En students projekt bedöms – utan att vara grundat på beprövade logiska kriterier – på hur nära det liknar den stil som för närvarande är på modet. Studentens betyg är helt upp till lärarens nycker. Det är inte så konstigt att, trots de allmänt uttalade målen om gränslös kreativitet, alla studenters projekt tenderar att likna varandra och anpassa sig efter den rådande stildogmen. Studenter som inte anpassar sig till sektens övertygelser elimineras innan de får sina betyg, och förhindras på så vis att alls bli medlemmar av yrkeskåren.
5. Dekonstruktivism-sekten
I en förödande bluffartikel har de båda fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont avslöjat några av de mest framstående franska dekonstruktivistiska filosoferna som charlataner. Charlataner är nämligen inte skyddade i den vetenskapliga världen. Deras kolleger skulle avsätta dem från befattningar där de annars kunnat fortsätta göra skada. Vetenskapen skyddar i första hand sitt eget fundament snarare än enskilda medlemmar, något som inte sker i en maktdomän som saknar vetenskaplig grund.
Inom arkitekturen är dekonstruktivisterna oantastliga eftersom disciplinen i stor utsträckning är baserad på sektövertygelser. De som använder dekonstruktivistisk filosofi för att rättfärdiga sina bisarra skapelser utgör numera professionens toppskikt.
Det utgör en allvarlig fara om ett samhälle ignorerar när intellektuella bedragare avslöjas. Om en del av strukturen är sjuklig kan hela systemet drabbas. Strukturella kopplingar sprider smittan vidare till resten av systemet (i detta fall samhället som helhet) och kan därmed förstöra det. Vår civilisation uppfattas som så självbelåten med sina senaste teknologiska framsteg och känner inte ens igen hoten mot sin egen existens. Vi distraheras av tekniska leksaker och tillämpar inte vår vetenskapliga kunskap för att hålla vårt samhälle i ett sunt fungerande skick. Mer traditionella kulturer är medvetna om att någonting är fruktansvärt fel, men de vet inte hur man ska reagera på ett konstruktivt sätt.
Arkitekturskolor utbildar akademiker som indoktrineras i dekonstruktivistisk filosofi, men de är inte ens kapabla att skapa en enkel byggnad lämpad för mänsklig sensibilitet. Dekonstruktivistiska byggnader har dessutom visat sig ha förmågan att stöta bort liv och rörelse från den omkringliggande miljön. Liv definieras här i matematisk terminologi som en mätbar mängd av organiserad komplexitet vilket är kännetecknande för biologiska varelser.
Inget av detta beaktas av yrkesaktiva arkitekter eller blivande arkitekter, eftersom disciplinen har blivit helt och hållet självrefererande. Det finns ingen kontakt med verkligheten, vilket på ett arrogant sätt framhålles som dekonstruktivistens huvudmål.
Den dekonstruktivistiska agendan är att förstöra den logiska grunden för kunskap och samspråk, på ett sådant sätt att det blir omöjligt att rekonstruera detta efteråt. För dekonstruktivistiska arkitekter existerar inte längre utopin, bara nihilism.
6. Arkitektoniska sektsymboler
Eftersom psykologisk betingning används för att omforma arkitektstudenternas sinnen med en ”godkänd” uppsättning bilder, skapar denna indoktrinering negativa associationer gentemot mot ”icke godkända” bilder föreställande traditionella byggnader. En anmärkningsvärt effektiv propagandakampanj har framgångsrikt kopplat ihop traditionell arkitektur med allt som var dåligt genom historien. Många uppfattar numera en klassisk byggnad som något ont, och en byggnad i lokal folklig stil som ett allvarligt hinder för framsteg.
På samma sätt som försöksdjur och mänskliga krigsfångar kan betingas att reagera automatiskt på viss stimuli, har arkitekterna betingats till att uppleva nya byggnader i traditionell stil som fysiskt motbjudande. Sekten har hjärntvättat dem till att utan egen reflektion identifiera sektens ”fiende”.
Modernismens sektsymbol är en tom rektangel, i vilken begreppet tomhet uttrycks av att dess inre är lika viktigt som de skarpa rektangulära hörnen. Eftersom modernismens dogmer strängt förbjuder utsmyckningar inom den mänskliga skalan mellan 1 centimeter och 2 meter, hittar man inga modernistiska symboler inom denna intervall som människor kan relatera till. Införandet av modernismens främmande estetik uppnås genom att skapa ett tomrum. Dess symboliserande kännetecken är helt enkelt frånvaron av symboler. Den mentala bilden av ”ren” gestaltning raderar levande strukturer från vår värld.
Theo van Doesburg (från De Stijl och Bauhaus) anses ha sagt ”kvadraten är för oss så som korset var för de första kristna”. Här möter vi en filosofisk nivåförskjutning från visuella symboler till ett abstrakt ideal. Modernisterna dyrkade den ouppnåeliga abstraktionen av geometrisk renhet, och detta förskjöt alla tidigare visuella och arkitektoniska symboler. Detta indikerar överföringen av värderingar från traditionella symboler och regler (vilket kan vara ett uttryck för religion) till abstrakta ideal (som därmed konkurrerar med religion).
Dekonstruktivismen är modernismens avkomma som bibehöll många av dess ursprungliga sektsymboler; till exempel skarpa hörn och högteknologiska blanka ytor. I ett försök att vara nyskapande, inom en redan väldigt begränsad stil, övergav dekonstruktivistiska arkitekter den tidiga modernismens horisontellt arrangerade rektangulära geometri för att istället skapa brutna raka linjer, diagonaler och bågformer.
Modernismens ideologiska mål att eliminera kopieringen av historiska former och symboler uppnåddes genom strikt geometriska abstrakta former. Den enda möjliga vägen att gå från tom abstraktion – utan att återgå till den traditionella arkitekturens ordnade komplexitet – är att förstöra former helt och hållet. Modernismen som tankeorganism vänder sig från organiserad komplexitet, därför kan den bara utvecklas till oorganiserad komplexitet.
Arkitektoniska sektsymboler fungerar som virus som infekterar den byggda miljön. De har till och med parasiterat på etablerade religioner, med följden att religiösa efterkrigsbyggnader sprider sektens ideologi istället för sina anhängares andliga värderingar.
7. Lösningen
Nu när arkitektursekten har blivit etablissemanget så styr den arkitektutbildningen och media. Dekonstruktivismen genomsyrar idag konsten, litteraturen, filosofin och samhällsvetenskaperna, så var ska vi hitta förnuft och stöd? Det finns två discipliner som är emot sekterism, och som kommer att utgöra de naturliga bundsförvanterna till en nutida och framtida mänsklig arkitektur. Dessa är vetenskap och religion. En destruktiv sekts svaghet är att den är avskärmad från både vetenskap och Gud.
Tyvärr missbrukade modernisterna vetenskapen på ett avskyvärt sätt, och nu tar dekonstruktivernas stora propagandamaskin över begrepp som ”fraktaler”, ”icke-linjärt”, ”kaos” och ”naturligt framväxande”. Vi måste berätta sanningen för resten av världen: att de nya vetenskaperna tydligt pekar på att traditionell arkitektur härstammar från samma alstrande processer som skapar resten av universum. En ny, mänsklig arkitektur kan överbrygga klyftan mellan vetenskap och religion, och denna sammanslutning kommer att skapa en bättre värld.
Denna essä, Twentieth Century Architecture as a Cult, publicerades för första gången i INTBAU, Vol. 1, Essay Number 3 (november 2002).
Ingår som Kapitel 7 i Anti-architecture and Deconstruction, 4: e upplagan (2014), Sustasis Press, Portland Oregon.
Kapitlet kan läsas online på flera språk: tyska, ungerska, ryska.
Recension av hela boken: Arkitektur och anti-arkitektur
Fler böcker finns beskrivna här, varav flera också går att läsa gratis online.
Källhänvisningar
James Stevens Curl (2018) Making Dystopia: The Strange Rise and Survival of Architectural Barbarism, Oxford University Press.
— Review by Theodore Dalrymple, New English Review, 1 October 2018.
— David Brussat discusses a review by Witold Rybczynski, New English Review, 15 February 2019.
— A list of reviews of Making Dystopia uppdateras av David Brussat, Architecture Here and There.
Nikos Salingaros (2014) “Cognitive Dissonance and Non-adaptive Architecture: Seven Tactics for Denying the Truth“, Doxa, Issue 11, pages 100-117.
Nikos Salingaros (2017) “What Architectural Education Does To Would-Be Architects“, Common Edge, 8 June 2017.
Svensk översättning: ”Vad arkitekturutbildningen gör med blivande arkitekter”
Alan Sokal & Jean Bricmont (1998) Fashionable Nonsense, Picador, New York. European title: Intellectual Impostures.
Nikos Angelos Salingaros, PhD, är en internationellt erkänd stadsplanerare och arkitekturteoretiker. Professor i matematik vid University of Texas i San Antonio. Har haft gästprofessurer i arkitektur vid Delft University of Technology, Tecnológico de Monterrey, Querétaro, Mexiko och Università di Roma III.
3 svar på ”1900-talets arkitektur som en sekt”