Varför ser allt som byggs likadant ut? Arkitekturupproret tittar in bakom kulisserna och avslöjar hur det modernistiska smakmonopolet upprätthålls genom förbud mot ”historiserande” stilar i detaljplaner, varningar till avvikare, likriktning av arkitektutbildningen, manipulering av lagstiftningen, hårt maktspråk, utfrysning, direkta personangrepp och andra suspekta tillvägagångssätt.
Gert Wingårdh har vid flera tillfällen hävdat att det inte finns någon marknad för att bygga klassiska hus – för då hade det gjorts. Samtidigt visar en preferensstudie genomförd av Yougov att 77% föredrar arkitektur ritad i klassisk tradition, medan andra undersökningar visar att siffran är så hög som 84%. En undersökning av Hemnet visade nyligen att 4 av 10 helt väljer bort nyproduktion när de ska köpa nytt boende, och att 32% gör detta för att de inte gillar stilen/arkitekturen på huset. Staffan Tell, talesperson på Hemnet, menar att en möjlig tolkning är att den nyproduktion som erbjuds helt enkelt inte matchar efterfrågan. Så hur går detta ihop?
Ett vanligt argument är att det skulle vara dyrare att bygga klassiskt. Detta finns det dock inget egentligt stöd för. Tvärtom. År 2017 undersöktes produktionskostnader för olika arkitektoniska stilar på den nederländska bostadsmarknaden med slutsatsen att det inte borde vara dyrare att producera traditionell, eller så kallad neo-traditionell, byggnation jämfört med så kallad samtida nybyggnation. Några skillnader i byggkostnader mellan olika arkitektoniska stilar kunde heller inte identifieras. Liknande slutsater återfinns också i ett svenskt examensarbete från Kungliga Tekniska Högskolan som publicerades samma år.
Anledningen till att det inte byggs i klassiska eller nyskapande stilar är sannolikt delvis ett slentrianmässigt beteende bland såväl arkitekter, byggherrar och politiker. Men det beror också på ett aktivt och konsekvent upprätthållande av ett sorts smakmonopol. Ett smakmonopol där icke-modernistiska stilar förbjuds i detaljplaner och oliktänkande avfärdas med personangrepp och nedsättande epitet. Tanken med denna artikel är att visa på metoderna som används för att upprätthålla detta smakmonopol.
1. Skillnaden mellan arkitektur och andra varor
Man bör vara medveten om att beslutsfattandet när det gäller den exteriöra arkitekturen ligger i händerna på kommuner, byggherrar och arkitekter. Kommuninvånarna och de som ser arkitekturen konsulteras sällan eller aldrig om deras önskemål kring utseendet på fasaderna. På så sätt skiljer sig arkitekturen från i princip alla andra typer av formgivna konsumtionsvaror, som till exempel bilar och kläder, där företagen gör allt de kan för att försöka finna och tillfredsställa slutanvändarens smakpreferenser.
2. En utbildning som likriktar
En grund för att man ska kunna producera det som efterfrågas är förstås att verktygen till detta finns. Problemet är att det enda som finns tillgängligt på landets arkitektutbildningar är indoktrinering i modernistisk ideologi samt praktik i hur man ritar och bygger modernistiska byggnader. Man kan förstås hävda att eleverna kan lära sig andra kunskaper utöver detta på egen hand och utanför utbildningen. Men det skulle naturligtvis innebära en extra tröskel för den som önskar använda sig av ett annat formspråk än modernismens.
Enligt Nikos A. Salingaros, matematikprofessor samt urban- och arkitekturteoretiker vid University of Texas at San Antonio, så hjärntvättas de arkitektstuderande till att uppskatta endast en viss typ av formgivning och enbart se denna som upphöjd över all annan. Salingaros menar att arkitektstuderande har indoktrinerats på detta sätt i årtionden och att det anses i det närmaste brottsligt att vilja skapa sinnliga upplevelser genom att utsmycka byggnader och ge dem färger. De arkitektstuderande som försöker bryta mot dessa tanke- och känsloförbud blir varnade att de inte kommer att få några jobb och att man helt enkelt inte kan rita hus på det sättet längre. Läs mer om detta här och här.
3. Att äga språket och avfärda oliktänkande.
När modernismen slog igenom på 1930-talet så tog dess anhängare också strid mot all hävdvunnen och beprövad metodik inom arkitektur och stadsplanering. Modernismen tog också åt sig äran för framsteg som gjordes inom andra områden. Modernismen gjorde sig till en synonym för modernitet. Att kritisera modernismen och dess ideologi blev detsamma som att kritisera framtidstron och utvecklingen i samhället i övrigt. Det skapade ett stigma som upprätthålls än idag genom att t.ex. stämpla ideologiska motståndare som ”bakåtsträvande” och ”konservativa”.
För att upprätthålla detta stigma krävs att man tar kontroll över språket, då orden helt enkelt är makt. Allmänheten saknar ofta den terminologi som behövs för att uttrycka kritik med smakpreferenser, vilket bland annat är anledningen till att uttryck som att man gillar ”gammal stil” fortfarande är vanligt. Sociala medier har givit vem som helst stora möjligheter att reagera och kommunicera kring arkitektur på ett helt annat sätt än förut. Inte minst Arkitekturupproret har till viss del lyckats bryta upp modernisternas språkliga maktutövande.
Detta uppfattas av många troende modernister som väldigt hotfullt. Reaktionerna blir ofta att man ännu hårdare försöker sprida bilden av modernismen som det enda moderna och detta sker på en mängd olika sätt. Inte minst genom branschorganisationen Sveriges Arkitekters egna tidskrift ”arkitekten.”, men också av arkitekturskribenter i dagstidningar, uttalanden i media och podcasts med mera.
Ett tydligt exempel på ett försök att upprätthålla detta stigma är den kritikstorm som Björn Sundeby drabbades av enbart för att vill bygga ett nytt hus i klassisk stil i Växjö. Ett annat projekt som har kritiserats hårt genom åren är Sankt Eriksområdet i Stockholm. Formgivningen hyllades av allmänheten samtidigt som många arkitekter utmålade stadsdelen som en ” tröttsam pastisch” och ”otidsenlig”. Arkitekten bakom det hela, Alexander Wolodarski, fick utstå osakliga personangrepp av sina kollegor. Bland annat lät de anspela på Wolodarskis invandrarbakgrund (han kom från Sovjetunionen) genom att osmakligt sammankoppla honom och hans byggnader med kommunistdiktatorn Stalin.
Att angripa byggnader och personer bakom går tydligen alltså bra. Detta förutsätter dock att man inte påstår att en byggnad är ful. Det misstaget gjorde arkitekten Jerker Söderlind när han 2012 kommenterade på Facebook och skrev att byggnaden som erhöll det årets Kasper Salin-pris var ”ful och motbjudande”, samtidigt som han också kritiserade arkitektutbildningen. Detta ledde till att Söderlind fick ett varningsbrev skickat från branschorganisationen Sveriges Arkitekters Etiska Nämnd, som skrev så här till honom:
”Arkitektens kritik av kollegas arbete ska vara saklig och väl underbyggd. Arkitekten ska inte misskreditera annan arkitekts person eller arbete genom orättfärdig offentlig kritik”.
Dels kan man förstås ifrågasätta hela konceptet med att arkitekter inte får kritisera andra arkitekter eller byggnader offentligt. Problemet blir betydligt allvarligare om den här typen av brev enbart skickas ut när någon har riktat ”fel” typ av kritik. Frågan är om de arkitekter som anklagade kollegan Alexander Wolodarski för ”Ikea-Barock” också fick ett liknande brev? Fick de arkitekter som anklagade kollegan Wolodarski för ”stalinism” och ”manipulerande av politiker” också skriftliga tillrättavisanden från denna etiska nämnd? Eller händer detta bara när man skriver på Facebook att en byggnad är ”ful”?
4. Förbud mot ”historiserande” stilar i detaljplaner
Smakmonopolet kan uttrycka sig skrämmande konkret när arkitekter använder sina maktpositioner och lagen för att direkt förbjuda byggnader i klassisk stil. I Göteborg ville företaget Newhouse år 2011 bygga ett nytt kontor i klassisk stil. Man gjorde dock misstaget att offentligt kommunicera att man ville ha en byggnad i klassisk stil, vilket fick tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret att stoppa in en planbestämmelse om att ”historiserande stil” ej var tillåtet. År 2018 försökte politikerna ge Newhouse bygglov ändå, vilket istället avslogs av Länsstyrelsen.
Ett annat färskt exempel handlar om ett bygglov för drottning Silvias boende för personer med demensproblem vid Drottningholms slott, där man i detaljplanen skrivit in att eventuell nybyggnation ”måste avvika från befintliga historiska stilar”.
5. Priser och stipendier
För att smakmonopolet ska upprätthållas går det inte att jobba enbart med förföljelse av enskilda arkitekter och förbud mot deras förslag. De duktiga och lydiga arkitekter som ritar hus i ”rätt” stil ska också belönas. Detta görs bland annat genom att dela ut stipendier och olika priser. Gör man en översyn på vilka byggnader som de senaste 30 åren har vunnit Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris, Kasper Salin-priset, är mönstret mycket tydligt. Samtliga byggnader är nämligen ritade i modernistisk stil. Titta själv genom att klicka här.
6. Arkitekttävlingarna
Ett vanligt tillvägagångssätt när det ska byggas nytt, inte minst när det gäller särskilt viktiga byggnader, är så kallade arkitekttävlingar, som anordnas av branschorganisationen Sveriges Arkitekter. Det går enbart till så att arkitekter får skicka in sina förslag till utformningen av en specifik byggnad. Vilka projekt som är ”bäst” lämpade avgörs sedan internt av en jury, där minst två av jurymedlemmarna ska vara utsedda av Sveriges Arkitekter. Enligt verksamma arkitekter fungerar detta som en garanti för att inga byggnader i klassisk stil släpps igenom processen.
7. Utformningen av lagen
De modernistiska idealen har också påverkat våra lagar, vilket har belysts i en doktorsavhandling av Monica Andersson. De tidiga modernisterna drev igenom förändringar i lagstiftningen för att den skulle vara bättre anpassad efter deras ideologi. Man använde bland annat argument om att alla fasader skulle ha direkt solbelysning samt att bostadsområden skulle skiljas åt med parkbälten för att se till att stadsbebyggelsen blev hög och gles. Tillsammans leder detta till byggande av lamellhus, skivhus och punkthus med grönska emellan samt till en artificiell funktionsuppdelning av staden. Att denna lagstiftning till stor del lever kvar än idag är en av anledningarna till att vi inte längre bygger klassisk kvartersstad.
Texten ovan visar några exempel på hur det modernistiska smakmonopolet upprätthålls. Tanken är att inlägget ska kunna utökas med tiden. Har ni fler exempel? Skriv gärna om dessa i kommentarerna nedan!
Fantastisk artikel!
Brevet till Jerker är ju helt makalöst. Hur denna grupp dårfinkar (de modernistiska arkitekterna) fortsätter tas på allvar är obegripligt.
Tack så mycket! Ja, jag håller med.
Mycket bra artikel som belyser dagens otroligt enkelriktade arkitektkår.
Önskar verkligen att någon riktig eldsjäl inom kåren drev på för en förändring.
Tack! De finns, men de är relativt få och och grupptrycket är hårt.
Äntligen vid pudelns kärna.
Jag tycker det ligger ett ansvar på tongivande arkitekter att försöka sprida en balanserad syn på arkitekturens möjligheter att skapa miljöer. Därmed inte sagt att deras arbeten behöver frångå den stil de vill producera. Men med lite mod skulle dom kunna bredda synsättet på vad som går att göra istället för att polarisera den. Men det kanske går emot varumärket ”seriös arkitekt”?
Ja, det är frågan. De kanske vill att yrket ska verka svårare än det är i ett försök att höja yrkets, och därigenom sin egen, status på arbetsmarknaden.
Mycket bra genomgång av hur det går till i urbaniseringspolitiken. Det får väl förmodas att det går till på liknande vis inom alla områden där medborgarna inte är tillfrågade förrän, möjligen, det finns redan färdigformulerade förslag. Förfulningen av stadsbilden har varit i konstant utveckling sedan dets stora förfulningssprånget på 60-talet.
Däremot så tycker jag namnet på en rörelse inte borde verka reserverad för arkitekter, och möjligen teknisk runtomkringpersonal. Ta exemplet ”Stadtbild Deutschland”. Bara namnet inkluderar alla som vantrivs mer och mer i våra alienerade, och alienerande stadsbilder,
Om man kallade rörelsen ”Stadsbild Sverige” så tror jag engagemanget skulle öka. Skulle man därtill koppla en demokratisk process där medborgarna kan få inflytande på alla stadier i hur urbaniseringen utvecklas så tror jag engagemanget skulle öka dramatiskt.
Hej! Tack så mycket. Notera att vi heter ArkitektURupproret och inte Arkitektupproret, även om media ibland felaktigt brukar skriva det senare. Personligen är jag till exempel ekonomistuderande.
Jag håller med om att ett mer demokratiskt stadsbyggande är önskvärt. Det har börjat dyka upp lite folkomröstningar om byggnader på viktigare platser i vissa städer. Jag tror att det är en bra början, men det behövs som du säger, mer.
Som släkting till Kasper Salin undrar jag hur han skulle ha reagerat om han såg hur förskräckliga många av de byggnader son får ”hans pris”!
Lysande genomgång av smakmonopolets tyranni!
Brevet till Jerker Söderlind är helt sanslöst! Att de inte skäms!
Tack! Visst är det!
Punkt fyra ”Förbud mot ’historiserande’ stilar i detaljplaner”. Hur brukar man motivera detta att det i historiska och känsliga områden är bättre att bryta av än att passa in nybyggnationer till platsen. Det låter som ett helt bakvänt resonemang för mig. När de historiska byggnaderna kompletteras med modernistiska lådor tappar ju platsen sin karaktär och blir inte längre historisk.
Detta är till exempel Domkyrkocentrum i Växjö ett bra exempel på. Mitt mellan 1700- och 1800-talshus anlägger man en betongöken (med tillhörande brungrå modernistisk låda) komplett med mexitegel och allt. Vad som av kyrkan själva beskrivs som ”Växjös äldsta plats” för alltså idag snarare tankarna till ett misslyckat miljonprogramstorg. Sorgligt är det att se den missanpassade betongytan ligga grå och folktom varje gång man går förbi.
https://images.citybreak.com/image.aspx?ImageId=4995733
https://imgur.com/b7bXjR8
Albert Svensson har skrivit en väldigt bra artikel som förklarar tankarna bakom deras resonemang: http://www.arkitekturupproret.se/2017/11/05/staden-ar-inte-ett-museum/
Jag håller med dig i ditt resonemang. Förra året gjorde jag och en klasskamrat ett examensarbete där vi kom fram till en liknande slutsats som din. Alltför olika stilar på samma plats leder till att den tappar sitt mervärde: http://www.arkitekturupproret.se/2018/09/01/sa-bygger-man-en-attraktiv-stad/
Fastighetsägaren får enbart kontrolleras i allmänintresset och ska vid sådan kontroll (begränsning) ersättas för värdeminskning, skador och utebliven vinst i samband med kontrollen.
Samma sak gäller oavsett ifall vad som avses är en reell föreskrift eller laga kraftlös orddravel vilket blir mer och mer vanligt förekommande i detaljplaner och där sakens inverkan på fastigheten är beroende av statens och fastighetsägarens kompetens och formuleringsförmåga. Eftersom staten synes bli kompetensmässigt svagare och svagare för varje år som går och utbildningsnivån hos fastighetsägare, jurister och arkitekter samt övriga inblandade krymper så kan även den mest löjeväckande och taffliga formulering riskera oväntad och oförutsägbar verkan som en funktion av företedda handlingar och val av domarbesättning samt övriga inblandade.
Likaså gäller samma sak oavsett ifall ett enskilt kommunalt/statligt intresse vill föreskriva + eller – avseende någon specifik miljö varför det finns riksintressen för formulering av reella allmänintressen. Kommunala enskilda eller allmänna intressen av historiska miljöer existerar inte utan de har bara expropriations och markförädlingsintressen.
Där krossas kreativiteten direkt när det dikteras av en jury att bygga modernistisk stil. Det borde göras studier om hur människans psyke blir påverkat av dessa kantiga betongblock. Var finns mångfalden i byggandet?
Studierna finns! Till exempel här: http://www.arkitekturupproret.se/2017/08/01/forskning-god-arkitektur-gor-oss-lyckligare-och-mer-sociala/
Problemet är att professionen inte bryr sig.
Lysande text. Saklig och väldigt avslöjande. Modernismen grundar sig i en osäkerhet kring hur man ska förhålla sig till den klassiska stilen där den säkra vägen är att förkasta allt istället för att våga välja det bästa.
Eftersom de flesta arkitekter är helt anonyma för allmänheten, ställs de sällan till svars för misslyckade nybyggnationer och den enda respons som når dem är från kollegor som alla tittar åt samma håll.
Det borde stå en skylt i varje ny byggnad med kontaktuppgifter till ansvarig arkitekt och en uppmaning att komma med synpunkter! Då hade vi fått andra hus.
Tack så mycket! Det tror jag också att vi hade fått.
Det här låter som klippt ur en helknäpp konspirationsteori, men detta är alltså verkligheten i Sverige.
Själv ville jag bli arkitekt ända sedan jag var liten, och drömde om att få bygga vackra stadspalats och kupolkyrkor och centralstationer med glastak. Men under tonåren blev jag allt mer medveten om den modernistiska maffian som närmast gjort det omöjligt att bygga vackert, och det slutade med att jag fick plugga medicin istället. Jag hade troligtvis bara lidit mig igenom alla fem åren på arkitektprogrammet, och när jag äntligen tagit examen hade jag knappast fått bygga annat än villor åt privatpersoner, med mindre jag hade övergett mig till att rita modernistiska monsterlådor. Jag skulle nog bli mycket olycklig som arkitekt, trots att det verkligen var min stora passion helt från barnsben av.
Otroligt synd, men man orkar helt enkelt inte ta upp kampen.
Tråkigt att du inte kunde ägna dig åt det du brann för. Din intuition hade tyvärr inte fel. Flera av våra arkitekter som gått arkitektutbildningen har berättat att det var precis så som du befarade att det skulle bli. Några kämpade vidare ändå men det är inte lätt att arbeta i motvind hela livet.
Förhoppningsvis håller vi på att vänder opinionen så att vi kan få en större pluralism inom arkitekturen, men just nu är det fortfarande tufft. Arkitekten som fick vår diplom för finaste byggnad 2018 berättade vid utdelningen att hon fick verkligen fått kämpa för att få bygga ett kvarter inspirerat av platsens tidigare sekelskifteshus i Norrtälje. Genom att uppmuntra dem som orkar ta kampen hoppas vi att vindarna kommer vända så att vi får ett vackrare 2020-tal.
Om nyproducerad bebyggelse inte får vara ”historiserande” hur berättigar man då de nya exempel av betogbrutalism som börjar dyka upp? Jag tänker främst på tornen i Hagastaden Sthlm och några av husen runtom. Arkitektur som är 40-50 år gammal är väl inte ny?
Stockholm har fått sitt eget Barbican. En förvirrande bunker ovan jord.
För övrigt så passerar jag Sergels torg varje dag, som så många andra, och har med stigande förfäran sett ”Sergelpalatset” växa fram. Tragikomiskt blev det när jag insåg att den enda resonans av estetik jag kunde finna var att den nakna fackverkskinstruktionen av stål kunde återfinnas både på byggnaden, lyftkranarna och stödkonstruktionen runt de eleverade byggbarackerna.
Cecilia Zedendahl
Master of fine Art
Kan bara hålla med. 🙂
Jag skulle personligen känna mig tryggare i ett område med hus byggda i äldre stil. Det må vara en dum känsla, men tanken på att röra mig kring bunkrar av den typ man slänger upp i dag skrämmer mig. Dessa bunkrar vädjar till attityden hänsynslös, allt kvittar, man har inte ens brytt sig om att snygga till kåkarna, så varför ska folk bete sig snyggt? Själv älskar jag Jakriborg, ett av det finaste hyreshusområdet jag sett. Det utstrålar värme, trygghet och omsorg. Men sån är jag. Låda? Aldrig.
Detta är inget annat än en skandal. Personer som utger sig för att vara arkitekter – utbildning i detta fall tycks inte spela någon roll- duktighetstävlar med varandra i att skriva oss andra på näsan vad som är ”god smak”… fullständigt vedervärdigt. Heder åt arkitekten Wolodarski som vågade gå emot smakpoliserna.
Wow, I was wondering what’s up with Sweden’s modernist architecture. This article explains a lot and now it all makes sense. Thanks.
Moved to Stockholm from Canada last year and was puzzled why outside of city center all of the suburbs look so bland, austere and depressing. I heard of Millionet Programm and though of it as thing of the past. It’s existence partly explains my surprise. What I was puzzled by is why all of the new construction, be it for residential purposes or business, looks so soulless and depressing. Given Sweden’s climate and amount of darkness during the winter, one would hope to see more cheerful and inspiring designs that help offset effects of darkness and dreary weather. But it appears that Swedish modern architects are some sort of ego maniacs bent of making everyone’s life miserable. So disappointing….
Could not agree more on the classically inspired architecture. That’s exactly first thought in my head when thinking of Sweden. This modern style and movement, it makes Swedish cities look more like the rest of the world and takes away it’s character and uniqueness.
Jättebra artikel!