Om arkitekternas dans runt betongkalven

Jerker Söderlind är arkitekt SAR, alltså medlem i Sveriges Arkitekters Riksförbund. Han läser också alla nummer av tidskriften Arkitektur och blir både förvånad och förundrad över det som står där. I det här inlägget försöker Jerker förklara och filosofera utifrån en tidning som formar och bygger den verklighet som vi alla måste leva med.

Tidskriften Arkitektur är utan konkurrens Sveriges ledande publikation inom utformning av byggnader, alltså arkitektur. Andra tidskrifter inom byggsektorn fokuserar på teknik, konstruktion, byggmaterial, logistik, energi, fastighetsförvaltning, transporter, stadsplanering, kök och badrum, ekonomi, värmeisolering, elektricitet, landskap, tunnlar, broar, avlopp, sophantering och belysning. Självfallet finns det kopplingar mellan det vi menar med ordet ”arkitektur” och saker som har att göra med hur en gata, en bro, ett yttertak, en köksbänk eller ett parkeringsgarage konstrueras, fungerar och finansieras. Men det ska väldigt mycket intellektuell inskränkthet till för att påstå att en viss funktion – som ett bostadshus med ett visst antal lägenheter eller en förskola med ett visst antal barn och lärare – bara kan utformas på ett enda sätt, baserat på den tänkta byggnadens placering i omgivningen och de pengar som står till förfogande för uppförande och drift.

Den tidiga funktionalismens slagord om att ”Form follows function” kan på sin höjd accepteras som ett utslag av överdriven teknikoptimism, parat med någon sorts religiöst färgad önskan om att det skulle finnas någon sorts ”perfekt” – eller av någon sorts överordnad allvetande instans – ”gudomlig sanning” om hur saker och ting bör vara. Begreppet ”Form follows function” myntades redan 1896 av den amerikanske arkitekten Louis Sullivan. Teorin var att det egentligen inte fanns några estetiska problem i sig. Formgivarens uppgift var att hitta den inneboende funktionen, så skulle den yttre formen ge sig själv (Wikipedia).

Den polske ledaren för Solidaritet och sedermera presidenten Lech Wałęsa, lär vid något tillfälle ha sagt att ”ett folk utan en religion är ett livsfarligt folk”. Hans yttrande tolkar jag som att det hos mänskligheten finns en mer eller mindre inbyggd religiös drift, och att människor MED en gudstro kan agera mer rationellt i politiska och praktiska sammanhang.

Den ateistiska människan fyller, enligt detta hypotetiska resonemang, sin önskan om något att tro på med andra saker, som politiska ideologier och partier eller andra hårt sammanhållna grupperingar förenade i sin dyrkan av ”den enda sanningen”. Om jag tolkat Wałęsa rätt är det bara de djupt troende, med sitt behov av andlighet påfyllt under söndagens gudstjänst, som under resten av veckan kan föra rationella och praktiska resonemang om hur samhället ska organiseras, skatterna användas och utbildningen organiseras.

Detta är inte en argumentation för återinförande av obligatorisk religionstillhörighet. Men kanske ligger här en, bara till synes långsökt, förklaring till varför svensk arkitektur har drabbats av en tilltagande grad av dystopisk hopplöshet och estetisk depression. Eller, för att undvika att bli betraktad som ett populistiskt nättroll, med ett citat från ledarskribenten i Dagens Nyheter Lisa Magnusson. Den 7 maj 2019 skrev hon om myndigheter som med estetiska motiv stoppar uppsättandet av solceller på gamla hus men ger klartecken till byggande av nya betongkomplex:

”Jag vill ogärna låta bitter, men bitter är vad jag blir när jag tänker på det motsägelsefulla i att Sverige är ett land där idén om modern arkitektur år efter år förblir fula brutala betongklumpar som ser ut att vara uppförda av Le Corbusiers deprimerade bror, och där ingen någonsin bekymrar sig om huruvida dessa husmonster verkligen harmoniserar med den befintliga omgivningen eller ej”.

Själv drabbas jag snarare av panikångest än bitterhet, vid en genomläsning av den rikt illustrerade tidskriften Arkitekturs utgivning under år 2019. Här följer en kort genomgång och sedan några slutsatser:

Nr 1 med tema Inredning. Eftersom detta nummer ägnas åt kommersiella miljöer, alltså platser som förutsätter att människor självständigt ska vilja besöka – barer och restauranger – är de redovisade interiörerna ganska så trevliga, färgglada, mysiga och i flera fall fria från den råa betongens monotoni.

Nr 2 med tema Lyxlirarna. Två rikt illustrerade reportage hyllar två stockholmsprojekt av byggaren av lyxbostäder, Oscar Engelbert. De staplade mörkbruna betongkartongerna som kallas ”Norra Tornen” intill det kanske än mer konkursfärdiga Karolinska sjukhuset, samt en massivt plockepinn med drag av fyrkantig myrstack vid namn ”79&Park” på Gärdet. Tillkommer recension av nya Hagastaden mellan Stockholm och Solna med massivt trånga höghuskvarter i den idag förhärskande färgskalan ”fifty shades of grey”. Här hyllas lägenheternas fyrkantiga enhetlighet, som kanske hittills bara överträffats av bisamhällenas outgrundliga nedärvda systematik.

I ett debattinlägg ifrågasätter arkitekten och forskaren Eva Rudberg att författaren Per I Gedins bok ”När Sverige blev modernt” belönats med Stora fackbokspriset för 2018. Gedin är i sin bok starkt kritisk till den nya arkitektur och stadsplanering som de ledande funktionalisterna lanserade från Stockholmsutställningen 1930 vilket enligt Gedin ledde fram till miljonprogram och omfattande rivningar av stadskärnor i hela landet.

Nr 3 med temat Slaget om stilen. Redaktionen konstaterar att dagens debatt om arkitektur just nu kretsar kring en gammal motsättning:” traditionell stil versus modernism”. Numret inleds med ett svar av författaren Per i Gedin som påpekar att även ledande arkitekter bakom Stockholmsutställningen och skriften acceptera från 1931 menade att ”Trettiotalets arkitektur är ful, kall och omänsklig” och att ”Vi underskattade det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva få bestämma.” Eva Rudberg genmäler att det är helt andra sociala och politiska faktorer som än funktionalisternas insatser som har lett till de bekymmer som en del av miljonprogrammets områden har idag.

I en längre artikel med titeln ”Stilkriget” skriver dåvarande chefredaktören Julia Svensson att ”Den ytliga debatten om stil grundar sig på okunskap och en politisk ovilja att ta itu med större frågor”:

”Att yttra en åsikt enbart utifrån en känslomässig impuls, att något är ”fint” eller ”fult”, är sällan intressant. Som en fasad. Först när åsikten är grundad, både i kunskap om bakgrunden till fasadens utseende och bakgrunden till känslorna, blir den relevant. Först då får den upplevda skönheten eller fulheten ett sammanhang.” 

Oj! Menar dåvarande chefredaktören för tidskriften Arkitektur verkligen vad hon säger? Jag ryser dagligen av obehag när jag från bussen blickar ut mot konferensanläggningen Stockholm Waterfronts skatbo av spretiga stålpinnar och dess två bakomliggande dystra vita och svarta lådorna i någon sorts billig plåt. Är denna min upplevelse ”irrelevant”?

Jag gläds dagligen från samma buss åt Stockholms Stadshus fantasieggande tegelarkitektur, utan att känna till något om ”bakgrunden till fasadens utseende”. Är denna min upplevelse ”ointressant”? Jag har varit i Venedig och Prag många gånger och njutit av den fantastiska arkitekturen och stadsmiljön, utan att veta varför, hur, av vem och för vilka dessa städer byggts. Är denna ”känslomässiga impuls” ointressant? På vilken logik bygger detta?

Måste man gå en kurs i byggnadsekonomi, stadsbyggnadsteknik och arkitekturhistoria innan man besöker Haga Sofia i Istanbul, Paris boulevarder, Londons broar eller Berlins monumentalbyggen? Menar människan verkligen vad hon skriver? Måste jag underkasta mig åratal av psykoanalytisk behandling för att förstå bakgrunden till min upplevelse av ”skönhet eller fulhet”. Är det först då mina känslor blir relevanta? Jag råkar veta att den fantastiska kyrkan i Barcelona som aldrig blir färdigbyggd beställdes av den mest konservativa och auktoritära delen av den katolska kyrkan. Betyder det att min fascination över Sagrada Familias arkitektur ersätts av avståndstagande? Nej.

I numrets andra långa text skriver redaktören Annika Kvint under rubriken ”Vad folk vill ha” om den ideella organisationen Arkitekturupproret med numera 40 000 följare på Facebook. Upproret delade senast ut sitt ”Kasper Kalkon-pris” för årets fulaste nybygge till ett bostadskvarter i Malmö med fasader av corténplåt. I motiveringen menade upproret att ”corténstålet ger associationer till en övergiven industribyggnad i USA:s rostbälte”. Kasper Kalkon-priset är ett ”motpris” som delas ut parallellt med yrkesorganisationen Sveriges Arkitekters Kasper Salin-pris. I år gick arkitekternas ”finpris” till en villa på Gotland med både fasader och insida i rå betong. Egentligen kunde Arkitekturupproret nöja sig med att dela ut sitt ”fulpris” till arkitekternas årliga ”finpris”, eftersom de två organisationerna ofta tycker 100 procent olika. Redaktören Annika Kvint menade i sin text att upproret utmärker sig för ”hätska utfall”, ”personangrepp”, ”ytlig nivå” och ”populism”:

”Att fokusera på smakfrågan med hänvisning till att ”folk” blir gladare av en viss estetik är ju ett mycket effektivt sätt att inte diskutera andra delar av stadsbyggandet som är minst lika viktiga för folket. Som dagsljus i bostaden, en grön plätt i närheten. Eller att man som medborgare bör vara extremt vaksam innan man köper den där nyproducerade bostadsrätten, så att det inte ligger en massa dolda lån i bostadsrättsföreningen och/eller ingår snabbt annalkande fuktskador i priset.”

En kort summering av detta nummer kan vara: Konsumenter av vin bör avkrävas minst en sommelier-utbildning innan de släpps in på systembolaget för att handla. Annars riskerar de att uppskatta viner utan en aning om tillverkningsteknik och vinarbetarnas arbetsvillkor. Känslor och smak, fasader och utseende är ointressant. Här finns en hel hjord elefanter i rummet – låt oss prata om allt annat än arkitektur…

Nr 4 med temat Experimentlusta. Här redovisas fyra villor ”som vägrar vara vanliga”. Genomgående består de av råa, gråputsade eller räfflade betongelement med inslag av stålpelare och plåttak. Interiörerna beskrivs lyriskt med meningar som: ”Uppriktigt i sin hårt kontrollerade konsekvens, javisst, men utan att såra någon, såsom en brutalt uppriktig person eller byggnad lätt gör”. ”Det liknar inte en villa, snarare en industribyggnad”. ”Arrhov Frick (den ansvarige arkitekten, min kommentar) understryker ofta i intervjuer sitt intresse för teknik, konstruktion, byggsystem och ekonomi. Så till den grad att de gör det möjligt att läsa estetiken som en biprodukt av dessa faktorer, helt frikopplad från samtida trender.”

I de beundrande texterna hänvisas ständigt till funktionalisternas hjältar: Philip Johnson, Mies van der Rohe, Léonie Geisendorf och Le Corbusier. I ett ledarstick frågar sig chefredaktören om det ”ens går” att återskapa 1800-talstadens täta kvarter med lokaler i bottenvåningarna, folkliv och attraktivitet, småskalighet och gemenskap som vår tids moderna människa längtar efter – ”i en så modernistisk och storskalig tid som vår”.

Nr 5 med temat Återbruk. Numret handlar mest om renovering av äldre hus och lämnas därför åt sidan.

Nr 6 med temat Landskap. Numret handlar främst om torg och offentliga rum i förorter och ute i naturen. Genomgående hyllas de olika vita och gråa nyanser av betong och dyr sten som placerats ut på exempelvis Rådhustorget i Umeå och Forumtorget i Uppsala. Den lilla tidigare trädgården med gräsmattor och träd på Brunkebergstorg har ersatts av gigantiska cirkulära bänkar som vänder ryggen mot gravallvarliga fontäner. Storslagen ödslighet i samklang med Riksbankens svarta stenfasad, Stadsteaterns blanka plåtfasad och de nya hotellens brun-grå-gröna plåtfasader. Ett fåtal spinkiga träd har fösts samman i några stora runda tallriksliknande behållare med lite murgröna. Inte en enda glasskiosk eller servering så långt ögat ser.

Nr 7 med temat Bo billigt. Den nya tillförordnade chefredaktören Tomas Lauri skriver under rubriken ”Kvalitet på rätt sätt” att numrets redovisade projekt är exempel på hur bostadsnöden tvingar fram ett billigare byggande med lägre standard:

”Det svar som arkitekter ger på bostadsnöden är ofta en sorts nybrutalism med mycket exponerad betong. Denna arkitektur utgår från ett tydligt rationellt byggande där staplande av likformiga celler och loftgångar är vardag. (…) Betydelsen av ett räcke, ett exponerat bjälklag eller ett glasparti växer när det bara är ett fåtal saker i projektet som arkitekten kan rå över och det mesta signalerar upprepning och monotoni. Lyckas det får projektet en styrka utöver det vanliga.”

Numret ägnas åt ett antal klossiga genomgråa bostadsprojekt, som för den som följt HBO-serien ”Tjernobyl” får 1960-talets sovjetiska förortsbyggen att framstå som ett under av hemtrevlighet. Tre stycken tiovåningars lamellhus uppställda tvärs emot en brant sluttning i Göteborg, ihopkopplade med tre lägre lådor, samtliga med loftgångar (så att alla vet vad alla andra äter till middag) utses till en ”Svensk klassiker”.

En jättelång låda i grå plåt och glas längs en motorväg i Husqvarna som mest liknar ett industrilager beskrivs under rubriken ”Rätt saker på rätt plats” så här:

”Med repetition och förenkling, där likadana lägenheter staplas på varandra i block med minsta möjliga variation – har byggkostnaderna reducerats. Byggnadens gavlar är täta, utan fönster, men prefabelementens betongskarvar har placerats med noggrannhet och betongen är vackert pigmenterad i vitt, vilket ger en avsevärt skarpare gestalt än vad som kunde blivit fallet:”

Nästa projekt består av 305 studentlägenheter på KTH i Stockholm, inrymda i tre avskalade lådor av gjutna betongelement med väl synliga skarvar helt utan antydan till tak. Under rubriken ”Tekniken visar vägen” diskuteras främst projektets energieffektivitet och framtida livsstilar, även om de kala fasaderna med tre olika grå nyanser ”får betongen att se levande ut”.

Det fjärde projektet heter ”Snabba hus” och består av ”industriproducerade bostadsmoduler på stativ” utplacerade på tre stockholmsadresser. Förebilderna för projekten, som har tillfälligt 15-årigt bygglov, sägs rakt ut vara tagna från miljonprogrammets 1960-tal. För den som suttit ett antal år på Kumla erbjuds här säkert ett ”återkännandets glädje”, med detaljer som ljuddämpande plastväggar, sträckmetall i loftgångar, aluminiumraster, exponerade ljusrör i betongväggar och tak, fönsterlösa bottenvåningar, etc. Men den som bjuder hem föräldrar och vänner till ”första lägenheten” riskerar att få spontana kommentarer av typen: ”Vad? Är det här nybyggt? En ombyggd säkerhetsbunker? Hur länge måste du bo kvar här?”

Jag medger att denna korta genomgång inte på något sätt ger rättvisa åt ett år med tidskriften Arkitektur. Men jag har visat bilderna i tidskriften för rätt många vilt främmande personer som ibland knackar på vårt arkitektkontor i Gamla Stan. På grund av de konstiga sakerna i våra skyltfönster tror många att vårt arkitektkontor är en lampaffär eller ett konstgalleri. Dessa vilt främmande personer har genomgående kommenterat bilderna på följande sätt:

”Men herregud vad fult! Är dom inte kloka, arkitekterna? Jag tror inte det är sant? Hur xxx bor arkitekterna själva? Men det här ser ju ut som en militär bunker! Jag mår illa! Men, vad är det för fel på arkitektutbildningen? Varför ser allt ut som Östtyskland?”.

Frågan är nu: Vilka slutsatser kan dras av de hus som Sveriges främsta arkitekturtidskrift valt att presentera under året 2019? Jag tror att Lech Wałęsa var inne på en intressant tankegång för länge sedan – även om det kanske är en feltolkning av hans ursprungliga idé. Den som inte lyckas tillfredsställa sitt ”latenta religiösa behov” med gudar, heliga ritualer eller mystik, applicerar detta på annat. Det kan vara socialism, fotboll, klimatångest, rasism, feminism, kändisdyrkan, djurens rättigheter, pengar, den egna klanen eller Donald Trump.

Livet borde ju ha någon högre mening än att bara jobba, äta och dö! Som professionell yrkesutövare ligger det nära till hands att se det egna arbetet som en förlängning av någon sorts högre uppdrag eller moralisk hållning. Om ”vår tids arkitektur” kan se ut lite hur som helst, då finns det knappast någon högre mening med det dagliga värvet. Att bara ta fram hus som folk i allmänhet gillar, som är praktiska och inte alltför dyra, kan uppfattas som lite väl simpelt. Arkitektens uppdrag borde ligga på ett högre plan än restaurangkockens eller musikproducentens. Eller?

Här kanske finns svaret på gåtan om arkitekternas tillbedjan till den råa betongen och den rostiga plåten. Det kan ju knappast råda något tvivel om att dagens arkitekter är inne i en nostalgisk period. Funktionalismens revolt mot allt vad ordning och tradition hette under mellankrigstiden, följd av efterkrigstidens storskaliga rivningar och förverkligade visioner, hade i sanning ett storslaget och messianskt anslag. Att skapa en ny sorts stad, byggd för en ny sorts människa (så som slagordet löd), sätter arkitekten i centrum, höjd över det vanliga livets puttiga detaljer.

Ja, faktiskt så nära gud man kan komma som människa – eftersom det var den nya arkitekturen som i sina strålande visioner skulle frambära (framföda?) ett människosläkte präglat av förnuft och solidaritet, snarare än den gamla människans sentimentalitet och egoism. Om gud är död betyder det inte att vårt behov av katedraler upplöses i intet. Snarare tvärtom. Praktiskt taget varje mänsklig civilisation har uppfört platser och byggnadsverk med någon form av helig innebörd – från primitiva offeraltare och heliga träd, via Stonehenge och pyramiderna, till moskéer och kyrkor.

Det är knappast en slump att efterkrigstidens – på förgiven vetenskaplighet baserade – centralistiska byråkratier i såväl öst som i väst gjorde rent hus med all småborgerlig trivsel och unken konservatism. Självaste Mao Zedong lär ha svarat på frågan om hur han såg på det kinesiska folkets låga bildningsnivå, med att säga: ”man skriver bättre på blanka papper”. Att avskaffa historien är en praktisk metod för att härska. Därför alla rivningar av pittoreska trästäder och uppförande av betongkonsum i varje svensk stad. Den som bygger staden skriver också historien.

Och det nya fundamentet, grundstenen för hela operationen, var som nämndes i inledningen en enda formulering: ”Form follows function”. Hypotesen var enkel: Det går att med vetenskaplig noggrannhet räkna ut vilka funktioner som människor skall utföra i ett hus – såväl i hemmet som i det löpande bandets tayloristiska fabrik. Arkitekturen, den kan därefter, mer eller mindre automatiskt, tas fram utifrån de funktionella (eller låt säga, ekonomiska och tekniska) kraven och grundförutsättningarna. Detta, menar jag, är den mest genomgående tanken i tidskriften Arkitekturs utgivning under år 2019.

I avsaknad av en mystisk gud går det alltså att bygga ett parallellt ateistiskt tankesystem med logiken som bas. Att detta fullständigt svär mot själva det mänskliga livets uppkomst, är inget hinder. Det går ju att omformulera den Darwinistiska utvecklingsläran om slump, anpassning och utslagning av de som ej anpassar sig – till en historia om meningsfull riktning, från det lägre till det högre.

Det var ungefär detta som den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel formulerade i sin bok ”Andens fenomenologi” från 1807. Med begreppet ”Världsanden” föreställde han sig ett slags omfattande ”förnuft” som styrde den historiska utvecklingen, från det fragmenterade till det rationella och förnuftiga. När dagens modernistiska brutalarkitekter på fullt allvar påstår att det finns en sorts ”vår tids arkitektur” och att hus som byggs rent stilmässigt måste vara ”samtida” är de alltså i välkänt filosofiskt sällskap. Hegels synsätt brukar även kallas ”idealism”, vilket på uppslagsverken på nätet beskrivs så här:

”Idealismen anser världen vara ett verk av ”medvetande”, ”en absolut idé”, ”en världs-ande”. Reellt existerar enligt idealismen endast vårt medvetande, medan den materiella världen, verkligheten och naturen endast är en produkt av medvetande, förnimmelser, föreställningar, uppfattningar.”

Verkar detta långsökt? Jovisst, men för att kunna förklara dagens motbjudande svenska arkitektur räcker det inte med att säga att ”arkitektskolorna håller på med systematisk hjärntvätt”. Det intressanta är ju vilket tvättmedel som används.

Låt oss som avslutning titta på den svenska modernismens tidigaste och mest välkända skrift, ”acceptera”, en debattbok publicerad ett år efter Stockholmsutställningen 1930 där den nya stilen ”funkis” lanserades. Inledningen har drag av både Hegelsk idealism och Karl Marx’ lite mer brutala variant av ”världsanden” där det är produktivkrafterna och ekonomin som styr historien i riktning mot ett logiskt och oundvikligt mål (läs: socialismens oundvikliga seger). För visst finns ett drag av marxistisk ”historiedeterminism” i följande rader ur inledningen till acceptera:

”Acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den. Vad som är medel och vad som är mål i våra dagars kulturliv har det aldrig varit någon tvekan om. Det är de trötta och pessimistiska, som påstår att vi håller på att skapa en maskinkultur, som är sitt eget ändamål.”

Slutsatsen i detta försök att förstå de svenska arkitekternas entusiastiska ”dans kring en kalv av rå betong”, blir således: Arkitekterna är idealister. Arkitekterna tror att historien har en överordnad mening och riktning. Arkitekterna tror att en viss periods tekniska och ekonomiska organisation mer eller mindre ”automatiskt” genererar en viss sorts arkitektur. Eller, mer religiöst färgat, arkitekterna ”tror” att just ”vår tid kräver” en viss sorts arkitektur. I grunden är detta en dubbelt bekväm trossats:

Ur ett hegelskt perspektiv:

Arkitekterna har inget personligt ansvar för vilken arkitektur som skapas. Deras roll liknar mera prästerskapet kring oraklet i den grekiska staden Delfi som under nästan 1 200 år rådfrågades av allmänheten om avgörande beslut. Efter betalning förde prästerna vidare en fråga till oraklet, som i sin tur kontaktade guden Apollon, föll i trans, uttalade sina tvetydiga svar, vilka prästerna därefter förmedlade till de frågande. Arkitekterna är de enda aktörerna med direkt uppkoppling till den estetiska övergud som i sin vishet fastlägger den enda design som avspeglar vår tid. Kontentan blir: Skjut inte på arkitekten, hen förmedlar bara de oundvikliga konsekvenserna av ”vår tids” mystiska strömningar.

Ur ett marxistiskt perspektiv:

Arkitekterna är fullständigt underordnade dagens ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Deras uppgift är enbart att tolka den nödvändiga ”form” som är ett logiskt svar på matematiskt och tekniskt definierade samhälleliga realiteter – alltså ”funktioner”. Kontentan blir: Skjut inte på arkitekten, hen förmedlar bara de oundvikliga konsekvenserna av ”vår tids” materiella produktionsvillkor och politiska maktförhållanden.

Om detta är en trovärdig analys överlåtes åt läsaren att ta ställning till. Men, tänk om de modernistiska arkitekterna och skribenterna som figurerar i tidskriften Arkitektur verkligen har rätt? Tänk om det verkligen är så, att vår tids arkitektur utformas av fullständigt viljelösa uttolkare av en obönhörlig (idealistisk eller marxistisk) verklighet? Tänk om det snarare är föreställningen om att det går att välja vilken arkitektur vi ska ha – som är en idealistisk eller naiv dröm?

”Vår tid” karaktäriseras ju faktiskt av tilltagande samhälleliga spänningar. Demokratin, det öppna samhället och det toleranta debattklimatet är på tillbakagång. Allt fler länder styrs av auktoritära ledare med social kontroll och ekologisk nonchalans på programmet – Putin, Trump, Erdogan, Bolsonaro, Jinping, Al Saud, Khamenei, Modi och så vidare.

Internets löfte och frihet ersätts gradvis av systematisk övervakning och disciplin. Det ekologiska sammanbrottet, med översvämningar, ökade flyktingströmmar och rovdrift på naturen verkar vara oundviklig. Och i lilla Sverige växer ekonomiska klyftor ikapp med utanförskap, skjutningar, gängkriminalitet, neddragningar av vård och omsorg, kaos i skolorna och en kollapsad försvars- och beredskapsorganisation.

Så, varför inte? Vi får kanske den arkitektur vi förtjänar? Att skönmåla situationen med en trevlig, humanistisk och vacker arkitektur vore kanske att resa en modern variant av de kulisser av välmående byar som fursten Grigorij Potemkin lät bygga inför kejsarinnan Katarina den andras besök på Krimhalvön år 1787?

Vår tid kanske faktiskt ”behöver” en ärlig och saklig betongarkitektur, snarare än bedrägliga skönmålningar avsedda att dölja vår bedrövliga verklighet? Vad vet jag? Att det sedan skulle kunna vara så, att den bedrövliga verklighet vi har delvis är ett resultat av bedrövlig arkitektur och stadsplanering, det skulle man kunna diskutera med arkitekterna direkt.

Det förefaller finnas en enighet om att arkitektkåren och övriga medborgare inte har riktigt samma uppfattning om vad som är bra arkitektur. I nummer 2 av Arkitektur, det som handlade om ”Stilkriget”, intervjuades den brittiske arkitekten Amin Taha som har ritat flera fula hus i London. På frågan om arkitekter företräder en smak som står i motsättning till vad folk tycker, svarade han så här:

”Många har en uppfattning att det som byggs ska behaga deras ögon, och att arkitekter är experter som i opinion mot en folkligt förankrad smak, över allas huvuden, försöker tala om vad som är god och dålig smak. Vad den här gruppen gör är att de exkluderar konstnärer, arkitekter, konsthistoriker och andra som är skolade estetiskt, från allmänheten. De lutar sig sedan mot vad de anser som allmänt normalt och accepterat i dag, samtidigt som de glömmer att det som är normalt idag ofta var ifrågasatt som onormalt, chockerande och fel för bara några år sedan.”

Här är det dags att avsluta. Den intervjuade arkitektens farhåga om att utbildade experter på arkitektur är något annat än allmänheten är redan ett faktum. För att utan rysningar ta del av tidskriften Arkitekturs projektredovisningar 2019 krävs en rejäl dos utbildning. Något annat är inte möjligt.

Arkitektur är den enda konstart som av nödvändighet konsumeras gemensamt. Till skillnad mot litteratur eller musik utesluter de byggnader och platser jag passerar på bussen till arbetet alla andra byggnader och platser. Jag betraktar Stockholms Stadshus och konferensanläggningen Stockholm Waterfront från 3:ans buss. Alla andra resenärer betraktar samma byggnader. Men de och jag lyssnar på helt olika musik i mobiltelefonerna och läser helt olika böcker.

Av denna orsak blir arkitekturen en fråga om politik och därmed om demokrati. Om vi räknar lite generöst utgör arkitektkåren två promille av Sveriges befolkning. Frågan är i hur hög grad denna lilla grupps värderingar skall ges rätt att avgöra vilken sorts byggnader och platser som resten av samhällets 99,8 procent skall betrakta från bussen, från köksfönstret eller på arbetsplatsen eller i skolan. Frågan tål hur som helst att funderas över. Tror gör man i kyrkan.

PS. Berättelsen om Guldkalven är ett exempel på vad Bibeln menar med avgudadyrkan. Andra Moseboks 20 kapitel säger att man inte ska ha någon annan gud vid sidan av Gud och fortsätter med att förbjuda avbildning. Fundera på det, kära arkitekter!

Jerker Söderlind

Stadsliv AB
jerker.soderlind@stadslivab.se
0733 949090