KODEN för en bra stad: Haussmanns Paris av Robert Lavelid (Svensk Byggtjänst, 2020) är en bok om stadsplanering som utgår från Georges-Eugène Haussmans omdaning av Paris under senare delen av 1800-talet.
Gästrecension av Gösta Alfvén
Här följer en kort beskrivning av bokens innehåll, med flera hela och halva meningar hämtade ur boken (angivna med sidhänvisning).
Boken tar utgångspunkt i Haussmans radikala och framgångsrika omdaning av Paris 1853–70, och som i praktiken kom att fortsätta fram till första världskriget 1914.
Idén bakom och ledaren för denna omdaning var Ludvig Napoleon Bonaparte (brorson till Napoleon I) som först blev Frankrikes president och 1852 utropades till kejsare, Napoleon III. Han var djupt engagerad i att förvandla ett smutsigt, ohygieniskt och trångt Paris till en modernare stad. Hans planer sammanställdes i en färglagd plan (le plan colorié) i början av 1853.
Napoleon III utnämnde Georges-Eugène Haussmann att leda arbetet. Denne karakteriseras som en intelligent, energisk, hårt arbetande och omutlig person.
Omdaningen kom att kallas les grand travaux de Paris. Gatunätet förändrades radikalt med stora gator som stäckte sig igenom staden. La grand croisée de Paris bestod av nordsydliga Boulevard Sébastopol/Boulevard Saint Michel och den östvästliga Rue Rivoli, som skar närmast vinkelrätt emot varandra och tvärs igenom staden.
Omvandlingen var välplanerad och välorganiserad. Tre personer, varav två arkitekter, Eugène Deschamps, som ritade planen, och Victor Baltard, ansvarig arkitekt, samt Jean-Charles Adolphe Alphand, väg-och vatteningenjör som bland annat ansvarade för gatu-och parkförvaltning, organiserade varsin division: Service de Topographie, Service de la Voirié (gatukontoret) samt Service de logements insalubres (miljö- och hälsovård). Vatten och avloppsfrågor lades under Eugène Belgrands ansvar.
Två nya, viktiga principer var:
1. Det skulle dras nya gator.
2. Man drog dem ofta diagonalt igenom de existerande kvarteren i stället för att bredda existerande gator, vilket skapade det karakteristiska stjärnmönstret och gjorde att man kunde bevara mer av de kvarter som fanns.
Antalet arrondisements (administrativa underenheter motsvarande stadsdelar) ökades från 12 till 20 och man skapade två stora grönområden i utkanten av staden, Bois de Boulogne och Bois de Vincennes, som kom att bli mycket populära utflyktsmål. Paris växte från att omfatta 33 kvkm till 86 kvkm.
Man behöll den traditionella urbana strukturen med gator och platser och torg som ordnades i hierarkiska system. Antalet gröna ytor ökade från 20 till 1 600 hektar. Avloppssystemen utökades från 105 till 560 km med stora tunnlar som man kunde gå upprätt i. Rent vatten leddes in via stora akvedukter enligt Romersk modell. Utbyggnad av ett generellt system för belysning genomfördes.
Utbyggd kollektivtrafik med 350 omnibussar dragna av 4 000 hästar transporterad 36 miljoner passagerare per år. Husen skulle i allmänhet följa ganska strikta regler med 5–7 våningar och entréplan 4,5 m höga, avsedd för butiker, andra verksamheter samt portvakt. Skolor och bibliotek byggdes, Charles Garnier byggde operan som stod färdig 1874.
Sammanlagt revs 27 000 byggnader och 57 000 nya hus uppfördes mellan åren 1850–1914. Väldigt många gamla hus revs sålunda. Lavelid menar att det var nödvändigt för att bli av med det illaluktande, osanitära och smutsiga Paris som fanns före 1953. Men det är välkänt att för att lösa sanitära problem behöver man inte riva gamla hus. Renoveringar, bra avfallshantering och system för rent vatten och avlopp räcker bra. Se på Gamla Stan i Stockholm och gamla kvarter i Paris som de runt Place Saint Germain, Montmartre och Montparnasse. Att rivningar löser sanitära problem är en myt som rivningsglada herrar använt också i andra sammanhang, såsom de omfattande rivningarna i Sverige.
Lavelid framför en kunnig och genomtänkt kritik av modernism och använder sig av Paris som ett i stort gott föredöme för hur en stad kan byggas där invånarna trivs med sin stad. Det är utgångspunkt för det han kallar KODEN.
Avstamp i Sverige gör Lavelid med Lindhagenplanen och Byggnadsstadgan 1874. Stadens fundament var de samma som de i Paris. Gatorna och deras mått. Kvarteren med sin publika framsida mot gatan och sin privata baksida i form av gård, trottoarer, platser och torg, parker och blandning av funktioner och verksamheter. Det huvudsakliga transportsättet var till fots eller med häst och vagn, en stad i kontinuerlig utveckling från medeltiden baserad på människors erfarenheter av vad som bygger en stad (s. 85)
Något hände efter första världskriget som förändrade grundvalen för staden. Stad blev hus – staden upplöstes och man släppte länken till det förflutna. Detta nya sätt att tänka och se kallas modernism i Sverige, mer känt som funktionalism (s. 85).
Modernismens grundidé (s. 86) var att dela upp staden och byggnader efter olika funktioner, varje del av staden skulle ha sin verksamhet och funktion och varje rum i bostaden skulle skräddarsys för den verksamhet och de möbler som skulle finnas där. Staden skulle ge plats för den moderna människan som i hög hastighet färdas i bilar mellan olika punkter. Stora trafikleder uppfördes. Ingenjörsstaden skulle ge människor ljus och frisk luft. Le Corbusiers utopiska projektidé och Bauhausskolan kom att få ett oerhört stort inflytande över modern stadsplanering (s. 88).
När funktionalismen övergick i en slags ”produktionism”. På 1960–70-talen blev husen större och industriell tillverkning tog över arkitekturen. Man upplöste staden och dess grundpelare i form av kvarter och gator. De ersattes av stora huskomplex eller separat liggande hus, utan koppling till gator och torg, som lever sitt eget liv i stadsrummet (s. 92).
Erfarenheter räknades inte utan principer och teorier gällde (s.100) Konsensus om vad som är god arkitektur i samtiden brukar vara mycket stark bland arkitekter. Bland modernisterna och de styrande politikerna skapade en anda som gjorde det väldigt svårt att säga nej till utvecklingen i det moderna samhället. Skeptikerna ansågs vara bakåtsträvare som inte förstod det moderna och vad framtiden behövde. Det som motsatte sig betraktades som reaktionärer.
Modernisterna led av den kollektiva vanföreställningen, att de hade hittat den enda riktiga vägen till framtiden (s. 101). Modernismen med dess ”nya saklighet” var en asketisk reaktion på en strävan efter skönhet under perioderna innan. I händerna på de stora entreprenörerna och byggherrarna övergick den i en ”produktionism” som ledde till katastrofala resultat för städer i de flesta länder i såväl väst som öst. I takt med förtroendet för modernismen långsamt försvann, föll också förtroendet för kommunal planering. Men staden är betydligt mer mångfacetterad och komplicerad än vad funktionalisterna trodde och fortfarande tror (s. 102).
Koden för en bra stad utvecklar Lavelid i nio punkter:
- Befolkningstäthet och bebyggelsetäthet
- Funktionsblandning
- Tätt med gator och kollektivtrafik
- Små oregelbundna kvarter
- Breda trottoarer och levande bottenvåningar
- Parker, platser och torg
- Mänsklig skala
- Stadsbyggnadskonst (s. 169). Form, proportioner estetik har betydelse, men det är i sammanhanget och helheten det sker. Träd och parker bidrar inte bara med luft och rekreation, utan också till skönhet och ro. Vacker belysning bidrar till intressanta och sinnliga stadsrum på kvällar och nätter… När en stad är som bäst är den ett allkonstverk (Paris, Venedig, Barcelona och Amsterdam). Att uppleva staden med våra sinnen är nog så viktigt för upplevelsen av en stad. En stad ska tala till sina invånare som skapat den tillsammans.
- Bygg inte färdigt – förändringsbarhet är tid.
Boken, skriven av en svensk arkitekt, hämtar nyttiga lärdom från omvandling av Paris under Haussmanns ledning under 1800-talets senare hälft, som han använder som en bas för en rättfram, kritisk analys av modernismens tillkortakommanden. Den har förutsättningar att påverka svensk stadsplanering på ett berikande vis.
Gösta Alfvén
Docent, stressforskare, författare till boken En ohälsosam arkitektur: En annan sida av funktionalismen
KODEN för en bra stad finns att köpa både som inbunden bok och som e-bok.
Fler lästips:
1980 gav Hans Asplund ut boken Farväl till funktionalismen (Atlantis förlag), i vilken han ser sig nödgad att begå ett postumt fadermord och fullständigt och totalt ta avstånd från de principer som varit allenarådande vad gäller stadsplanering och arkitektur från 1930-talet och framåt, framförallt i Sverige men även internationellt.
Läs vår recension av Farväl till funktionalismen här.
I boken Ohälsosam Arkitektur: En annan sida av funktionalismen (Balkong Förlag, 2016), ger Gösta Alfvén en initierad historisk tillbakablick som kastar ljus över vilka motiv och tänkesätt som styrt och fortfarande styr byggandet i Sverige. En guldgruva för alla som engagerar sig för vackrare arkitektur i Sverige.
Läs vår recensionen av Ohälsosam Arkitektur här.
Boken Bygg det folk gillar av arkitekten Jerker Söderlind (Svensk Byggtjänst, 2019) är en både informativ, rolig och utmanande bok. Utmanande eftersom den ifrågasätter vedertagna sanningar om vad som är god arkitektur, hur städer ska planeras och vilka som ska bestämma hur det byggs.
Läs vår recension av Bygg det folk gillar här.
