Vill du diskutera detta inlägg så har det fått en egen tråd i vår Facebookgrupp: Klicka här för att se
Arkitekturupproret i Gomorron Sverige: ”Vi vill att smakmonopolet skall upphöra”
Idag 9/8 gästades Gomorron Sverige av Arkitekturupprorets arkitekt Albert Svensson. Albert fick under 6 minuter framföra inför programledaren samt kändisarkitekten Gert Wingårdh varför det byggs så fult (läs modernism) idag. Gerth är mycket medietränad och söker likt moderniströrelsen i övrigt att falskt omfamna (man utger sig för att vilja samma sak men avser något helt annat) ömsom framställa att alla som vill ha klassisk tradition är bakåtsträvare som är i otakt med tiden. Det är inte sista gången vi kommer att se Arkitekturupproret i TV-rutan och för Gert och kanske särskilt yngre modernister måste det vara fruktansvärt skrämmande. För anden är släppt ur flaskan och kritiken kommer bara växa ju fler som vet att det faktiskt finns alternativ.
Svensson fick medhåll av Wingårdh att Stockholm Waterfront var ett misslyckande och den modernistiske arkitekten menade lite överraskat att: ”Stockholms Stadshus är ett av de finaste husen i världen… Det där [Stockholm Waterfront] är en ganska förhastad konferensanläggning utan större genomtänkthet…”
Svensson visade exempel på vacker byggnation och gick samtidigt till attack mot arkitektvärlden påpekandes att ”Vi vill att smakmonopolet skall upphöra”. Wingårdh gjorde då en jämförelse mellan klassisk arkitektur och klassisk musik där han menade att modernistisk arkitektur motsvaras av pop och att få människor idag lyssnar på klassisk musik. Denna jämförelse är felaktig då den musikaliska motsvarigheten till modernistisk arkitektur är modernistisk konstmusik. En bättre liknelse vore att 90% av all musik spelad på radio skulle vara serialistisk eller minimalistisk. De resterande 10% skulle vara klassisk musik, men upphackad och avbruten av modernistisk musik. Scherzot i en Beethovensymfoni utbytt mot ett Stockhausenstycke, exempelvis. Wingårdhs ännu upprepade minimalistiska musikstycke har basunerats ut över hela Sverige i snart 100 års tid och då är det inte konstigt att folk tröttnar.
Länken till inslaget hittar ni på ”SVT Play”här och inslaget börjar 07:54. För er som har facebook finns inslaget urklippt och kan ses direkt på här .
Svensson nämnde St Eriksområdet i Stockholm som ett av få vackra svenska nybyggen. Tyvärr hade programledaren valt ut en dålig bild för inslaget och därför visar vi här en av de finare gatorna i området, dvs färgglada hus i postmodern stil.
Nedanför följer några av de byggnader som Arkitekturupproret ville förmedla som nya svenska projekt där arkitekter har tagit för lite hänsyn till befintlig bebyggelse, kulturvärden och opinion.
VILL DU SE MER AV ARKITEKTURUPPRORET?
Du vet väl att vi är som allra aktivast på Facebook?
Besök vår aktiva Facebookgrupp här.
För byggde smak och snille – idag bygger den extrema girigheten som intet annat mål har än att förmera sitt kapital. Så liten ekonomisk insats som möjligt…och så stor vinst som möjligt. Men det ser väl alla.
Idag är det underutvecklingen som styr landet…de emotionellt, kulturellt och socialt lågutvecklade individerna – men som har en djävulsk drift att göra pengar…och god hjälp har de av våra så kallade folkvalda. I alla kommuner skriker de på ÖKAD TILLVÄXT…samtidigt talar de sig varma för hållbara städer, miljövänligt tänkande och reciliens – men i själva verket handlar ökad tillväxt om rovdrift och utarmning av naturresurser…enkom för att hålla igång storföretagen, bankerna och börsen. Så futtigt…så fattigt…ingen stil….ingen klass….enbart utarmning!
LÅT Arkitektupproret bli flera hundra tusen medlemmar över hela landet…så att vi kan få stopp på denna underutveckling.
Att jämföra funkis (inklusive industrislentrian- och nyfunkis) med modernistisk konstmusik är faktiskt korrekt också om man tittar litet djupare.
De bygger på samma idéer om det totala nydanandet i ”rationalitetens” – vetenskapens och industrialismens – tecken och på samma föreställningar om vanligt folk som några som måste undervisas, som inte är kapabla att avgöra vad som är bra för dem. I musiken utbildades tabun mot tonala centra (tonarter och liknande), igenkännliga ackordföljder, melodier – just det som vanliga lyssnare var vana att orientera sig efter och som bildade grund för deras skönhetsuppfattning – analogt med tabuna mot liknande visuella orienteringssystem och andra praktiska detaljer i arkitekturen.
Men skillnader finns förstås också.
Musik kan folk välja att inte lyssna på – så det gjorde de också; och den klassiska musiktraditionen fick ett skott under vattenlinjen som kanske kommer att sänka den, för nu har även dess gamla lyssnargrupper hittat annat att lyssna på och märker kanske inte att det numera återigen ”får” skrivas ”lyssnarvänligare” klassisk musik.
Men hus måste de flesta av oss ha omkring sig och bo i; så dem måste vi försöka lappa ihop något slags relation till – lära oss gilla, till och med om där inte finns mycket att gilla. Kanske genom att stänga av, genom att vänja sig vid att ställa låga krav (vilket ju underlättas ju mer högklassig eller bara anspråkslöst trivsam arkitektur som rivs.)
Naturligtvis litet förenklat beskrivet, jag har försökt komma åt de stora linjerna. Visst kan man gilla modernism i både musik och arkitektur. Jag gör det själv, med urskillning. Men jag tror också man med fog kan säga att det är svåra stilar att göra något ”vackert” i – kräver en konstnärlig begåvning (och i arkitekturens fall ett intresse hos byggherren) som alltför få har för att de ska funka som några masstilar. Och båda fick en olycklig start som ännu präglar dem: föraktet för sina egna avnämare.