Här fortsätter vår serie om Stäfan Knorrbusiers arkitekturresa genom landet. Efter många strapatser har våra resenärer nu beslutat sig för att åka till Tyskland för att återhämta sig lite och låta sina ögon vila på något annat än grå betonglådor. För er som missade del 3. Lugn, klicka bara på länken.
Skärrad och förtvivlad satte jag mig klöve i hand med Stäfan, i baksätet i en taxi mot Landvetter. Ur sin väska, i modern klassisk stil, tog Stäfan upp två flygbiljetter.
– Till Berlin Tegel står det, Stäfan. Skulle vi inte till Dresden?
– Vi åker till Berlin först. Det går rykten om att de återuppbygger sitt gamla stadsslott där. Det skadades kraftigt under andra världskriget men hade kunnat gå att bygga upp efter krigets slut. Istället, på order av Walter Ulbricht, sprängdes slottet och på samma plats byggdes ett modernistisk åbäke i stil med Kulturhuset på Sergels torg i Stockholm. Byggnaden fick namnet Palast der Republik. Ett östtyskt skrytbygge som efter murens fall fick stryka på foten. Det var förgiftat.
-Förgiftat?
– Ja, med ”asPest”. Många modernistiska hus får denna sjuka. As drabbas ofta av pest.
– Trodde det hette asbest?
– Nej, en vanlig missuppfattning. Liksom asätare drabbas av sjukdomar drabbas asfula hus av asPest. Så är enkelt är det.
Jag tystnade, medveten om att Stäfans argument var knivskarpa.
Väl på Landvetter checkade vi in och gick sedan genom säkerhetskontrollen. Jag kom igenom utan problem. Dock inte min reskamrat. Plötsligt hördes en sträng och beordrande manlig röst.
– Vad är det för väska du har, unge galt?
– Det är en väska i modern klassisk stil, svarade Stäfan försiktigt.
Tulltjänstemannen spände sina ögon i Knorrbusier och sade:
– Den där väskan speglar inte samtiden och kan utgöra en fara. Därför går den tyvärr inte som handbagage. Väskan tar vi hand om! Eller så får du välja klassiska färdmedel som häst och vagn!
– Ni kan inte mena allvar. utbrast Stäfan!
– Ska du med planet?
– Du är värre än både Campanello och Mehr tillsammans. Modernistsvin!
– Gå, innan vi tillkallar polis!
Stäfan fick lämna sin älskade väska med meandermönster på. Dock var han kolugn.
– Jag kommer få tillbaka min väska. Modernister lever aldrig som de lär och tulltjänstemannen kommer använda min väska. På hans fyrkantiga bricka stod det vad han hette så han tar vi kontakt med honom när vi kommer hem. Märkligt är ändå att en tulltjänsteman är så intresserad av skönhet…
Bortsett från den lilla incidenten flöt allt på bra. Stäfan tittade ut genom flygplansfönstret och sa:
– Nu flyger vi bort från modernismens högborg ett tag. Gud vad skönt!
Efter cirka en timmes flygfärd landade vi på Berlin Tegel. Vi tog en taxi in för nu var Stäfan ivrig. Vi sprang fram till första bästa taxibil.
– Zum Alexanderplatz bitte. Schnell Schnell!
– Gerne, kein problem.
Stäfan varnade mig och sa:
– Här i Berlin kommer du få se mycket av modernismen. Städerna blev sönderbombade i Tyskland och många av städerna byggdes snabbt och utan själ upp av modernister.
Efter en halvtimmes taxifärd genom Charlottenburg och sedan Mitte uppenbarade sig något så groteskt att orden brann upp i munnen.
– Det här är Alexanderplatz med dess kända TV-torn. Det föreställer en raket. Den skulle faktiskt kunna användas av mänskligheten när modernismen lyckats förfula varenda kvadratmeter av vår värld. Då ger vi oss av och TV är ju inte alla raketer som har ombord. Nej, nu ska jag sluta raljera och upplysa dig istället.
– Men till skillnad från Brunkebergstorg i Stockholm eller Masthuggstorget i Göteborg revs ingenting på Alexanderplatz. Bebyggelsen förstördes i samband med bombräderna under andra världskriget. Nu går vi ner till Berliner Dom för mittemot detta fantastiska byggnadsverk ligger slottet som de håller på att bygga upp. Låter nästan för bra för att vara sant så nu klövar vi på.
En stund senare såg jag Berliner Dom men Stäfan tittade åt andra hållet.
– Herreklövernes! Titta, husse!
– Ojojoj! Det stämmer, de rekonstruerar slottet!
– Vänta! Jag känner en asPest-odör. Haha, det kunde man ge sig trynet på! En modernist har varit här och petat. Den modernistiska östfasaden ligger dessutom mot Spree, floden som rinner genom Berlin. Alltid ska de sätta sina avtryck, de där modernisterna.
– Så himla typiskt. Dock ska ju slottet till största del rekonstrueras i klassisk stil så vi får glädja oss åt det.
– Inga halvmesyrer här inte. Underkänt men med chans på högsta betyg. Det är bara att rätta till en vägg. Har du hört att de även har planer på att rekonstruera Schinkels Bauakademie?
– Nej, vad är det för byggnad?
– Där utbildades knivskarpa arkitekter. Om allt går som det ska sätter de igång med återuppbyggnaden inom snar framtid. Nu hinner vi inte se mer av Berlin. Det är en jättestor stad och här byggs ständigt hus i modern klassisk stil. De försöker rätta till alla misstag som begicks i samband med den modernistiska återuppbyggnaden. Det är det minsta man kan säga om nästa stad vi ska till, nämligen Potsdam.
– Skulle vi inte till Dresden?
– Lugn, det finns saker på vägen som vi inte får missa.
Stäfan löste två biljetter på sin särdeles utmärkta tyska och sedan tog vi S-Bahn till Potsdam. Det jag möttes av var en syn jag aldrig kommer att glömma. Vilken stad!
– I den här staden, världsarvsstad dessutom, nöjer man sig inte med halvmesyrer. Här finns det slott så det både räcker och blir över. De preussiska kejsarna nöjde sig inte med enkla stior. Nu ska jag visa dig staden.
Vi promenade över floden Havel tills vi kom fram Alten Markt. Då började Stäfan vissla och smånynna på en välkänd melodi.
– ”Ein Schloß hat nicht vier Ecken…”
– Här har vi det rekonstruerade Potsdamer Stadtschloß och tittar du längre bort på torget ser du den återuppbyggda Nicholaikirche. Till skillnad från Berlin har Potsdam valt bort modernismen helt i samband med återuppbyggnaden av slottet. Här finns inte ett spår efter modernism. Såhär ska det se ut!
– Jag börjar känna mig som människa igen, Stäfan.
– Den klassiska arkitekturen är mänsklig och vacker som naturen. Det är därför du återfår både hopp och kraft.
Efter en stunds njutning i solskenet promenerade vi vidare i riktning mot Sancoussi-parken . På vägen dit lyckades Knorrbusier böka upp en spöklik plats. Platsen var igenväxt och innanför stängslet kunde en kyrkklocka skönjas. Den låg där som ett slags symbol från en svunnen tid.
– Här har tiden stannat du, Stäfan!
– Stannat? Tvärtom, här har man skruvat fram tiden och tänkt klassiskt! Det här är resterna av Garnisonskirche som de tänker rekonstruera. Den här staden är modern. Modernt är något som för människor och grisar är nutida och vackert. Något som helt enkelt faller oss i smaken. Modernism däremot, är något som är obsolet och fult. En ideologi som förkastar det som människor tidigare har byggt upp. Modernismen bygger inte på erfarenhet, den får näring av att just vara intolerant. Glöm aldrig det! Nu ska jag visa dig kronan på det framtida verket. På gatan runt hörnet hittar du grädden på moset- guldkorset som ska pryda kyrkan när den slutligen är återuppbyggd.
– Ett guldkors på en gata?
– Ja, men guldkorset är förnärvande skyddat från bakåtsträvande modernister. Det ligger ett modernistiskt hus bakom och lurpassar och staden vill vara på den säkra sidan. Potsdam fick bura in guldkorset tillsvidare, i väntan på sitt riktiga hem.
– Herregud! Du har ju rätt men något stämmer inte. De har precis byggt upp ett helt slott och nu ska de bygga upp en kyrka. Förskönar du nu, Stäfan?
– Vi går tillbaka till platsen med kyrkklockan. Där finns en informationsskylt och på den står: ”Wiederaufbau der Garnisonkirche”. Slå upp det och berätta för mig vad det står…
Mycket riktigt, Stäfan hade rätt. ”Återuppbyggnad av Garnisonkirche”.
– Stäfan, det här är fantastiskt!
– Detta var en av de vackraste barockkyrkorna i norra Tyskland. Snart står den bombade pärlan där återigen.
Solen stekte våra grisrosa anleten tills de nästan såg att vara målade i falurött. Trots risk för framtida malignt melanom var Stäfan mer orolig över ett framtida Domus Malignus. Ett totalt övertagande av modernismen.
Potsdams centrum bestod av låga pittoreska hus och smala gator. Centrum var nästintill intakt. Staden kunde också stoltsera med den största koncentrationen av holländsk arkitektur utanför Nederländerna. De så kallade Holländisches Viertel.
Innan vi slutligen kom fram till Sancoussi-parken passerade vi Potsdams egna Brandenburger Tor. Stäfan tyckte att den passade bättre här än i Berlin eftersom Potsdam ligger i förbundslandet Brandenburg.
Väl inne i Sancoussiparken började Knorrbusier bete sig underligt. Han började gå i cirklar, mumla något om att Campanello menade väl med sina saneringar av Gävle och Göteborg och efter de groteska orden fattade han tillslut eld. Han svullnade dessutom upp anmärkningsvärt mycket. Jag lyckades dock släcka den ringa branden med vattenflaskan.
– Drick, Stäfan, du har fått solsting!
Jag öppnade hans mun och hällde i honom centilitervis med vatten. Han piggnade till tämligen omgående.
– Jag svamlar, husse. Jag måste ändå visa dig de fantastiska världsarvsslotten i Sancoussiparken. Jag kommer emellertid bli tvungen att välja ett färdmedel för jag orkar inte att gå till klövs.
Sagt och gjort. Stäfan bökade upp en synnerligen speciell turistbuss, om än i någorlunda i klassisk stil.
– Jetzt geht’s los, Schloß-safari, husse!
Stäfan far runt i Sancoussiparken och jag börjar själv känna mig lite utmattad. Men det var det värt för slotten som Knorrbusier visade mig var gudomliga! Efter flera timmars Schloß-safari tog vi oss ner till Potsdams centralstation och åkte tillbaka till Alexanderplatz. Där väntade bussen till vårt huvudmål – Dresden.
På bussen till Dresden passade Stäfan på att läsa Preussen-Spiegel, lokaltidningen i Potsdam.
– Oinkoink! Husockupanter försöker tydligen rädda den sista skokartongen på Alten Markt, mittemot det rekonstruerade Potsdamer StadtSchloß. Lycka till säger jag bara. Rivningslov är redan beslutat. Har redan tagit del av hur området kommer se ut när den forna DDR-lådan rivs. Självklart blir det klassisk arkitektur. Arma modernister, i Tyskland kan man snart räkna er på ena klöven.
– Här ser du tydligt. Detta kvarter ska ersätta den groteska lådan på Alten Markt. I bilden där jag är i förgrunden ser du kyrkans vänstra torn.
Jajamensan! Det här firar vi, Stäfan!
– Såklart! Ta ett chips ur påsen här. Jag bjuder, dagen till ära!
Jag tog ett chips ur påsen från min fyrkantiga expert men resten ville han behålla själv. Medan Stäfan bökade i sig den friterade kartoffeln uppstod ett tillfälle för kontemplation. Plötsligt erinrade jag mig något han sagt till mig i Göteborg. Han hade sagt att han skulle bli arkitekt. Han är ju expert inom fyrkantig arkitektur men kan han överhuvudtaget rita hus, frågade jag mig själv. Jag hann inte ens ställa frågan innan Stäfans telefon ringde.
– Knorrbusier här.
– Hej, det här är tulltjänsteman Lådström.
– Ja, hej?
– Vi omhändertog din väska i modern klassisk stil men det visade sig att innehållet var helt ofarligt. Du kan hämta din väska på Landvetter hittegods. Grattis förresten, till din plats på Arkitekturutbildningen vid Lunds universitet.
– Hur vet du att jag har blivit antagen där?
– Vi hittade antagningsbeskedet i din, förlåt mig, bakåtsträvande väska. Jag är själv lärare vid arkitekturutbildningen på Chalmers och jobbar lite extra på somrarna som tulltjänsteman. Vilket hus du ritade i samband med antagningen! Perfektion!
– Ursäkta men jag är i Tyskland och anländer snart till Dresden. Då vet jag att min väska är i tryggt förvar. Tack för din påringning!
– Tack själv, Knorrbusier! På återseende!
– *klick*
– Vem var det som ringde, Stäfan?
– Det var tulltjänsteman Lådström. Vad jag inte berättat för dig är att jag har blivit antagen till arkitekturutbildningen vid Lunds universitet.
– Stort grattis, älskade lilla gris! Nu kan du äntligen bryta paradigmet.
– Husse. Jag ritade det fulaste huset jag kunde och fick plats redan i första urvalet. Det jag ritade var ett modernistisk hus i råbetong.
– Och du blev antagen? Är du modernist?
– Snälla husse, vad tror du? Jag vill infiltrera arkitekturutbildningen och förändra den från grunden men för att komma in måste man låtsas vara modernist.
– Jag hoppas att du vet vad du ger dig in på…
– Ifrågasätter du min kompetens?
– Nej, såklart inte, men var har du lärt dig att rita hus?
– Det kan jag inte…
Ur fickan tog Stäfan fram sin modernistiska ritning:
– Hur i allsin da’r kunde du komma in med det här fruktansvärt fula huset?
– Jag fick en hemuppgift att rita ett hus och detta hus, som jag valt att kalla Stia 2.0, föll lärarna i smaken. De sa att det var så pass hög kvalitet på utkastet att jag skulle kunna ha vunnit ett Kasper Sahlin-pris om jag hade varit utbildad arkitekt.
– Något är fel, Knorrbusier. Det är något som inte stämmer med vår arkitekturkår i Sverige.
– Det är därför jag vill besöka Dresden. Vi kommer träffa en arkitekt där som heter Dr Steinhäuser som ska lära mig att rita klassiska hus.
– Doktor? Har du drabbats av oculi quadratus igen? Det kan man ju nästan tro när man ser hur du ritar!
– I Tyskland är titlar viktigt och Herr Dr Steinhäuser har disputerat och är därför doktor i klassisk arkitektur.
Det borde jag ha förstått men plötsligt började busschauffören tala och sa: Nächste Halt, Dresden Neustadt.
– Här ska vi av, utbrast Stäfan.
Vi promenerade genom Neustadt och genom de fantastiska barockkvarteren. Sedan via Dreikönigheitskirche ut på Neustädter Markt. Där stod en imponerande staty föreställande en guldryttare. Sedan vände jag mig om. Synen och silhuetten som uppenbarade sig framför mina ögon kommer jag för evigt bära med mig. Att använda i stunder då modernister slänger upp nya plåtskjul, men främst av allt: bära med mig som hoppets symbol. Allt är möjligt!
Vi for fram av glädje över Augustusbrücke och stannade sedan till på Schloßplatz. Jag hann knappt beskåda varken Residensschloß eller Katolische Hofkirche innan ett mörk röst sade:
– Guten Abend, Herr Knorrbusier!
– Abend, Dr Steinhäuser!
Det var Steinhäuser som hälsade Stäfan välkommen.
– Ses om en månad, husse. Nu ska jag på utbildning och lära mig att rita hus. Jag bor i en studentstia här i Dresden undertiden.
– Men jag då?
– Lär dig allt om staden så länge. Vi kan träffas någon kväll i veckan om jag inte har för mycket att göra.
– Men, men var ska jag bo?
– Inte i en låda i alla fall. Gubben i lådan skulle få ett dåligt rykte här nere i Dresden. Välj ett vackert hotell, bo klassiskt.
– Roligt du, Stäfan…
– Ses i veckan, gubben i lådan.
Irriterad och förolämpad googlade jag fram lediga hotell i Dresden. Tillgängligheten på hotell i Dresden visade sig vara begränsad. Det fick bli Hotel Ibis på Pragerstraße. En vedervärdig skokartong och inte var sockerlådan billig. 42.000 för en månad. Jag svor högt för mig själv på vägen till hotellet. Sedan kom ett sms från Stäfan.
– Vad tycks om min studentstia? Den har spa!
Med i sms:t var också en bild på Stäfan….
