Det offentliga rummet är ytor dit allmänheten lätt har tillträde. Det kan till exempel vara gator, torg eller parker. Offentliga platser är till för alla men få har möjlighet att påverka hur de ska utformas. I 10 punkter undersöker Albert Svensson, arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret, hur det modernistiska smakmonopolet har förändrat vår upplevelse av det offentliga rummet.
Vad har det modernistiska smakmonopolet gjort med det offentliga rummet och människors upplevelse av det?
1: Husens typologi har upplösts och byggnader ses inte som uttryck för sin funktion. Det går inte att se skillnad på en bensinmack och en konsthall eller en kyrka och ett värmekraftverk.
2: Lokala variationer har försvunnit och byggnader är inte uttryck för sin plats vilket har lett till att alla städer och platser i världen ser likadana ut.
3: Staden ses inte som en harmonisk helhet där byggnader skall inordna sig och förstärka existerande miljö. Staden byggs inte för de som skall använda den utan för en handfull antikvariskt intresserade skall kunna ”läsa av” stadens ”årsringar” och tillägg skall alltid vara i ”vår tids uttryck”.
4: Skalan är upplöst och förvrängd. Jag tror det här har att göra med att förbudet mot att smycka fasader har skapat en drift hos arkitektkåren att göra hela huset till skulpturala ornament som skapar en skala som bara går att se i modeller, renderingar och på långt håll.
5. Symmetriska hus är tabu. Arkitektkåren anstränger sig in absurdum för att undvika det. Hus som är stillastående och förankrade i platsen har ersatts av hus som skall sväva eller som är dekorerade med mönsterfält i jätteskala. Detta skapar skapar rörelse och oro.
6: Det byggs inte kringbyggda kvarter. Även i det som skall vara cityutvidgningar byggs punkthus. Detta har skapat en flytande gräns mellan privat och offentligt, som enligt forskare vid KTH visat sig skapa osäkerhet, otrygghet och öka risken för sociala problem.
7: Det byggs strukturer som konkurrerar med det offentliga rummet. Stora landskrapor eller skyskrapor med interna gator och mötesplatser som leder till att en stor del av vardagslivet pågår i privata rum.
8: Det offentliga rummet delas upp, splittras upp på olika sätt att röra sig och på olika verksamheter genom funktions- och trafikseparering.
9: En stor del av städernas befolkning åker sällan eller aldrig till stadskärnorna. De handlar och jobbar i externa industriområden och köpcentra som är helt bilberoende, områden helt i avsaknad av det vi normalt kallar rum. Ett slags privata platser där bilen är inträdesbiljetten.
10: ”En stad med fart är en stad med framgång” sa Le Corbusier och proklamerade att gatan måste dö. Gatan, och torget, konstituerar det offentliga rummet så när hans visioner nu blivit verklighet och gatan har dött, har det offentliga rummet i stor utsträckning försvunnit.
Kanske är det därför vi tillåter att särintressen får utforma våra gemensamma platser?
Å ena sidan högmodernismen där vi låter arkitektkåren ägna sig åt provokationer och experiment. Å andra sidan byggmästarmodernismen där de stora byggbolagen ägnar sig åt kortsiktig vinstmaximering (för icke-arkitekter till förvillelse lika).
Om det offentliga rummet hade den betydelse det tycks ha i debatter och högtidliga programförklaringar, skulle vi då inte satsa större samhälleliga resurser och inte tillåta privata vinstintressen att råda? Och skulle verkligen en liten konstnärlig elit tillåtas att tränga sig på och inkräkta på vår vardag?
Albert Svensson
Arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret
Fler blogginlägg med liknande tema
- Staden är inte ett museum
- Arkitekturupproret är en tredje väg
- Vad människor vill ha
- Vad arkitektubildningen gör med blivande arkitekter
