1998 togs den gamla örlogsstaden Karlskrona upp på Unescos världsarvslista för sin bevarade äldre bebyggelse och stadsplan. På Kilströmskaj på Björkholmen i detta världsarv planeras ett mycket kontroversiellt projekt med dyra bostadsrätter, ritade av Gert Wingårdh och Joakim Lyth. Ärendet ligger just nu hos Mark- och miljödomstolen i Växjö. Förutom de rent arkitektoniska invändningarna mot bygget är det framförallt den slutna, undermåliga och delvis närmast korrupta beslutsprocessen som är anmärkningsvärd.
Gästinlägg av Lars Emmelin
En ”öppen och demokratisk planering”?
Inför Mark- och miljödomstolens syn på Kilströmskajen har politiker och planerare åter försökt framställa planeringsprocessen bakom Wingårdhs skrytbygge som öppen och föredömlig. Visst har samråd hållits, men först när projektet i realiteten avgjorts och exploatören, Svensk Bostadsutveckling, fått en ”informell option”. Planeringen blir spel för gallerierna när politisk enighet om projektet signaleras redan från start. Marginella förändringar, som att lådorna flyttats runt och sänkts något, kallas nu ”stora eftergifter”.
En av de ansvariga tjänstemännen har, i en mastersuppsats från BTH som jämför planering av detta projekt med hur Uppsala hanterat projekt, hävdat att Karlskrona behövde Wingårdhs kompetens. Markanvisningstävling för att få in olika förslag till bebyggelse var därför inte aktuell. Att Kilströmskajen lovats bort till SBU utan konkurrens förklaras med att det för några år sedan inte fanns andra intressenter. Utan ett öppet förfarande är detta ett okontrollerbart påstående.
Den ”öppna och demokratiska” processen har aldrig varit avsedd att på allvar pröva lämplig bebyggelse på Kilströmskajen. En grupp tjänstemän och politiker har utan formellt stöd marknadsfört och i praktiken bundit upp kommunen. Den framstående Uppsalajuristen Staffan Westerlund brukade framhålla att om kommunala beslut i realiteten fattas före den formella beslutstidpunkten, och ett sakligt och juridiskt korrekt underlag föreligger, så är beslutsprocessen formellt korrupt.
Bebyggelse på Kilströmskajen strider mot kommunens egen policy för skydd mot översvämning och saknar stöd i översiktsplanen. Det stöd som kommunen åberopar är vaga hänvisningar till förtätning av bebyggelsen på Trossö och lika vaga hänvisningar på annat ställe i ÖP att också Björkholmen ingår i Trossö. Man påstår också att länsstyrelsen stöder denna uppfattning. På direkt fråga visar sig länsstyrelsen ha gjort ”en bedömning” och åberopar ännu vagare skäl. Dessutom förefaller länsstyrelsen inte ha beaktat att världsarvet ska behandlas som riksintresse. I en inlaga till domstolen säger kommunen nu att det skulle bli för besvärligt att redovisa alla platser man vill bebygga. Men det är knappast en försumbar förtätning som beskrivs:
Tanken med Kilströmskaj är att förstärka Karlskronas stadsbild som en samling öar med egna identiteter genom ett nytt kluster av byggnader, tydligt åtskilda från intilliggande bebyggelse.
Retorik istället för seriös prövning
Den miljöbedömning (MKB) som gjorts är en provkarta på alla de brister som gör att svensk lagstiftning nu skärps. MKB producerades sent i processen och är liksom plandokumenten i realiteten ingen saklig prövning utan en argumentation för projektet. Kommunen gör sig till språkrör för exploatören vars reklam dessutom produceras av en kommunalpolitiker! Viktiga frågor, som ska utredas i en MKB, saknas t.ex. översvämningsriskerna och bullerfrågorna. De behandlas i planen med påståenden om att problemen kommer att lösas av projektet.
Man låtsas i MKB lägga fram alternativ för prövning. Dels en skiss och en något modifierat version av samma projekt. Dels två alternativ som inte är seriöst menade. Ett s k utformningsalternativ är ritat av kommunens planerare för att vara tråkigt och olönsamt (detta är kommunens egen förklaring i redogörelsen för granskningen av planförslaget!). Därtill ett irrelevant ”lokaliseringsalternativ” av helt annan bebyggelse i Bastasjö i Karlskronas utkanter.
Wingårdhs projekt påstås tillföra liv och verksamhet till Björkholmen: restaurang, affär samt företag i smålokaler. Dyra bostadsrätter är inte vad småföretagare behöver för att etablera sig. SBU har nyligen meddelat att man ”pausat” försäljningen, utan att påpeka att det är dessa lokaler man haft svårt att sälja. Det är ingen avancerad gissning att dessa ”lokaler” kommer att ersättas av vanliga bostädadsrätter. De har fyllt sin funktion som retoriskt pynt på projektet. Bygglovshandlingarna kommer då att avse ett annat projekt än det planen är gjord för.
Den pretentiösa retorik som omgett projektet har av kommunen tagits in i detaljplanering och miljöbedömning, med anspråk på att den skulle utgöra en saklig beskrivning i en prövning enligt plan- och bygglagen (PBL). Man har alltså rakt av återgett exploatörens reklamtexter i stället för att göra en seriös prövning! I dagligt tal innebär ”retorik” ofta falsk och innehållslös svada. Planeringen av Wingårdhs lådor på Kilströmskajen är i både ord och bild sådan retorik. Det är verkligen anmärkningsvärt att kommunen gör retoriken till sin egen beskrivning av projektet. Och i miljöbedömningen påstås att denna retorik är en del av en vetenskapligt grundad analysmodell för kulturhistoriska värden. Kommunen lägger tid och resurser på en privat exploatörs skrytbygge samtidigt som Karlskrona har sådan brist på studentbostäder att BTH rödlistas av Sveriges studentkårer.
Processen med detaljplan och MKB är ett obehagligt spel för gallerierna. Man ger sken av att pröva lämpligheten i enlighet med Plan- och bygglagens bestämmelser när man i själva verket helt inriktat processen på att genomdriva ett kontroversiellt, arkitektoniskt och kulturmiljömässigt dåligt projekt från en privat exploatör. Om man menat allvar med att tillföra tidsenlig arkitektur skulle man utlyst en tävling om användningen av Kilströmskajen. Och med säkerhet fått in bättre förslag.
I olika sammanhang påstås helt motstridiga saker. Således ”anpassar sig den föreslagna bebyggelsen i den lokala skalan i stadsrummen runt omkring”. Samtidigt är det ett projekt som ”lyfter fram storskaligt byggande av flerbostadshus”. Och man ska ”förstärka Karlskronas stadsbild som en samling öar med egna identiteter genom ett nytt kluster av byggnader, tydligt åtskilda från intilliggande bebyggelse.” Samtidigt sker en anpassning till den ”småskaliga varvsarbetarbebyggelsen” med höghus som ”självständiga byggnadsverk utplacerade i stadslandskapet”.
Retoriken, bl a på projektets hemsida, är ofta rent löjlig: ”Huskropparna lånar karaktärsdrag av Karlskronas landmärken” med en skiss av olika siluetter i staden såsom Fredrikskyrkan, Tyska kyrkan och Amiraltietskyrkan. Hur många klarar att se ”spröda detaljer som exempelvis vackert utskurna fönster och sirligt utformade takfötter” på Wingårdhs skisser av grovt tillyxade, färgglada lådor med utstickande glasburkar? Eller att inse att de påhängda glaslådorna är ”arenor för social interaktion”?
Av och till har retoriken varit närmast patetisk, som när Gert Wingårdh säger i en intervju: ”Vi är här för att läka sår”! Han var då emellertid vänd mot en rivningstomt på andra sidan sundet! Kilströmskaj är bevuxen med 26 oxlar och knappast i behov av läkning.
Poesi istället för anpassning
Riktigt sublimt Grönköpingsmässig blir retoriken i ett pressmeddelande från Wingårdh när kommunen fattat beslut om att anta detaljplanen. Så här ser Wingårdh på Karlskrona:
Det var de stora husen som skapade staden.
Det var Guds hus som byggde Stortorgets väggar. Av tegel och puts restes de murar Tessin en gång ritat, till tempel för Herren och till stolthet för staden. Det var väldiga skepp, värdiga en stormakt vars krig och konst fick nackar att böjas i fruktan och respekt.
Det Gud och Tessin påbörjat ska nu Wingårdh fullborda, Pressmeddelandet slutar:
Det var de stora husen som skapade staden.
Det är lugn, det är värdighet, det är stadga och moral som skapar en karaktär. Den skapar en trygghet omkring sig, som får det lilla att växa och det stora att dämpas. Nog är det något sådant som Kilströms kaj skulle må bra av. En grupp utav hus som får både husen på Saltö och bron som går dit, att lätt sjunka undan för en form att ta sikte mot. Likt sina robusta vänner från fornstora dagar, står de för framtid.
Denna ”stadga och moral” kan beskådas på Wingårdhs renderingar från kommunens handlingar som visas ovan. Den som vill avnjuta pekoralen i sin helhet kan läsa den här: Wingårdhs poesi efter beslutet om Kilströms kaj
En oberoende expert på arkitektur, Thomas Hellqvist, professor vid LTH & BTH, slår hål på pratet om inpassning. Han konstaterar att byggnaderna har, ”samtidens klossighet – abstrakta geometriska volymer utan särskild detaljartikulering. Jag tycker inte att de har något speciellt med Karlskrona att göra. Och sanningen är väl att liksom mycket av samtidsarkitekturen så kan också dessa byggnader stå var som helst. Jag tror inte att detta blir epokgörande för bilden av Karlskrona.”
Den visuella retoriken är intressant när den presenteras i MKB. Ett ”utformningsalternativ” i miljöbedömningen består av några taffligt ritade huskroppar som förefaller vara dåliga exempel på bostadslängor från 50-talet. Wingårdhs förslag pyntas visuellt dominerande med en elegant marina som exploatören inte åtar sig eller åläggs tillföra. Det är lite oklart om kommunen åtagit sig att förse projektet med detta pynt som alltså utan kostnad för exploatören höjer värdet.
När exploatören, Torsten Kai-Larsen, till slut efter en kritisk ledare i Blekinge Läns Tidning går in i debatten – som kommunen dittills skött åt honom – gör han två häpnadsväckande påståenden. Han har i sin alternativa verklighet bara mött positiva kommentarer! Och han hävdar att det inte varit ett självändamål att ”sticka ut”. Kommunens planer och arkitektens skisser och retorik säger motsatsen: färg, form och placering är uttryck för Gert Wingårds vanliga ambition att sticka ut. Wingårdhs ansvarige arkitekt säger i en presentation att: ”Kustens fyrar och båkar är det första man möter när man angör Karlskrona från havet. På samma sätt kommer husen på Kilströmskaj vara synliga långt ute till havs.”
Hitlers riksarkitekt Albert Speer konstaterar i sina memoarer att planerare frestas att göra stora avtryck. Det är nog så man ska se lådorna på Kilströmskajen: Wingårdh söker odödligheten på världsarvets bekostnad och lokala politiker och planerare smickras av att få agera möjliggörare.
Lars Emmelin
Professor emeritus i fysisk planering vid BTH, tidigare innehavare av Unesco-professur i utbildning om hållbarhet i planering
Läs mer om det kontroversiella projektet i Blekinge Läns Tidning
Om du vill diskutera ovanstående inlägg i vår Facebookgrupp, klicka på denna länk
Billigt, fult och otrivsamt. Ett skrotupplsg som man lär undvika att behöva passera. För höge Farao – sånt trams!
Byggnaderna ser ut som en efterapning på nybyggda kvarteret Ormen i Norrköping. Brist på idéer hos arkitekterna?
De här husen konstruerade av lådor som är ’ihopbyggda’ med varandra, alla i gråskalor tycks vara återkommande bland nybyggen. I enstaka fall har jag sett att arkitekterna även använt sig av trä, vilket gör att husen ger ett något mjukare intryck.
Men ändock, dessa lådor i olika höjd och bredd ihopsatta med varandra ger ett så oharmoniskt, kallt och stelt intryck så jag vet inte vad.
Vad hände med ambitionen att bygga hus som ger en harmonisk atmosfär? Symmetri, varma färger, lite hantverkskunskap så att inte alla hus ser ut att vara byggda på fabriker. Vart tog det vägen?
Håll fingrarna borta från våra gamla stadskärnor!
Självklart skall man inte bygga alls eller i samma stil som gjort världsarvet till just världsarv!
Detta andas samma förstörelselusta mot ett harmoniskt världsarv som Nobel centers lika trista , själlösa och smaklösa låda som föreslagits MIT i Stockholms världsarv. Att dylika sabotage kan baxas upp på dagordningen är naturligtvis bara fråga om pengar o prestige från de historielösa vandalerna!
Tyvärr så kommer ni ingenstans med att skriva på nån FBsida , se till att fixa en demonstration istället när grävmaskinerna kommer för att gräva upp området. Almarna i Kungsträdgården kan ju nämnas som ett exempel, nu för tiden går ju folk inte utomhus och gör nåt åt en situation dom är missnöjda med utan sitter och glor på fb och beklagar sig och tror nåt ska hända. Grattis
Tyvärr är det inte så lätt att organisera demonstrationer i en annan stad. Vi som jobbar aktivt i Arkitekturupproret är ju utspridda över hela landet. Vi som bor i Stockholm har försökt hjälpa till att rädda Astoria och Blasieholmen på plats när det hållits demonstrationer och fysiska kampanjer, men när det gäller övriga landet är det vi kan göra att sprida information och skapa opinion, och ibland överklaga när det ges möjlighet. Men det är svårt att hinna med när fulbyggena ploppar upp som svampar ur jorden och allt fler kulturhistoriska och naturvärden hotas i en rasande takt.
Sakägarna har överklagat och fått stöd av många som varit aktiva med protester mot projektet. Mark- och miljödomstolen kom för någon månad sedan med en i många avseenden märklig dom där man t.ex. inte prövar om byggnaderna utgör påtaglig skada på riksintresset världsarv utan bara säger att eftersom länsstyrelsen yttrat sig så är saken prövad. Att länsstyrelsen ansåg att den första skissen utgjorde risk för påtaglig skada men inte den andra (båda bilderna finns i artikeln) är alltså den ”prövning” som gjorts och som Mark- och miljödomstolen inte anser att man behöver granska. Om hanteringen av alternativ i MKB säger domstolen i praktiken att eftersom den MKB som kommunen gjort egentligen inte är en MKB så behöver regelverkets krav på alternativ inte följas. Att MKBn inte är en MKB enligt domstolens mening beror på att kommunen först hävdade att någon MKB inte behövdes. Den bisarra logiken är alltså att om man när planeringen i princip är klar får krav på att göra en MKB på grund av risk för påtaglig skada på riksintresset så är den egentligen ingen MKB eftersom en dålig behovsbedömning från början gjorde att kommun och länsstyrelse var överens om att ingen MKB behövdes! (Kolla själv i domen om ni inte tror mig!)
För övrigt: jag skrev lite slarvigt i artikeln att länsstyrelsen inte prövat frågan om riksintresse. Borde ha skrivit att man inte gjort en seriös prövning och gjort en obegriplig kovändning om skada på riksintresset när det modifierade alternativet presenterades.
Sakägarna har nu överklagat till Mark- och miljööverdomstolen och avvaktar beslut om prövningstillstånd.
Tack för uppdateringen, Lars.
hej bra bygg vackert i gammal stil riv inte mer bygg tinnar och torn och järn räcken etc wihngårds och White arkitekter inte bra passar inte in i våra gamla städer karlskrona Västerås. Enköping Göteborg och sthlm….bygg i gammal klassisk stil i Stockholm bra John b .