Modernistens 10 vanligaste argument – och varför de inte håller

Arkitekturupproret har tidigare visat att modernisters sätt att argumentera bygger på en dogmatisk världsåskådning. Trots att deras antaganden ytterst sällan baserar sig på empiriska studier och vetenskapliga undersökningar så har de svårt att tänka sig något annat än att deras egna uppfattning är den enda korrekta. Eftersom modernister behandlar vissa subjektiva antaganden som fakta kommer vi här att bemöta dessa för att ge en mer nyanserad bild. Modernister uppträder gärna i egenskap av arkitekter, byggare, samhällsplanerare, politiker, lobbyister, journalister och tyckare i största allmänhet. Vissa kan dock vara helt omedvetna om att de företräder modernismen men har ändå med sin attityd anammat den ideologiska inställningen, metodiken och de avfärdande argumenten.

Sammanfattningsvis kan man hävda att modernisternas beteende och argument kan liknas vid simpel sekterism. Dessutom följer de så kallade argumenten som modernisterna använder, nästan samtliga kriterier för vad som sedan antiken har beskrivits som klassiska argumentationsfel.

Modernisterna slår gärna ifrån sig genom att återupprepa sedvanliga klyschor, floskler, hån, projiceringar, härskartekniker och verbal skrämseltaktik. Psykologiskt sett är detta ett allmänt uttryck för grundläggande osäkerhet och rädsla, särskilt när det visar sig att man inte har förmåga att svara ifrågasättandet med motsvarande sakliga och evidensbaserade argument. Det är också en tydlig alarmsignal man använder gentemot sina modernistiska meningsfränder att själva inte börja ifrågasätta eller avvika från den egentligen ohållbara linje man har slagit in och profiterar på.

1. ”Smaken är som baken”
En av de dogmer som arkitekter ofta tar för given är att alla har olika uppfattning om vad som är vackert och vad som inte är det. Man menar att denna uppfattning är högst subjektiv och knuten till vår personlighet, vilket gör det svårt att diskutera sådana aspekter. Faktum är dock att denna uppfattning saknar stöd inom forskningen. Tvärtom så har majoriteten människor nästan samma subjektiva uppfattning om vad som är vackert och inte vackert. Läs mer om detta här.

2. ”Arkitekturen måste spegla vår tid”
Det tycks inte finnas någon undersökning som visar att detta påstående är något som gemene man anser vara särskilt viktigt – till skillnad mot andra kriterier som till exempel arkitektonisk anknytning till platsen, vilket hela 85% stödjer. Staden byggs trots allt för att brukas av allmänheten. Inte för att en liten grupp som har ett byggnadsantikvariskt särintresse ska strosa runt och analysera dess ”årsringar” och ”läsa av staden” som vore dess byggnader föremål på en utställning. Vad som ”speglar vår tid” är dessutom en mycket subjektiv och samtidigt diffus inställning. Detta blev tydligt i Göteborg helt nyligen. Stadsbyggnadskontoret yrkade nämligen på avslag för en nybyggnation, bl.a. med motiveringen att byggnadsförslaget är ”historiserande” och därmed inte symboliserar vår tid. Politikerna gick då emot detta påstående med argumentet att det som liknar klassisk arkitektur visst symboliserar den nyurbana tidsepok vi lever i. Detta blir ännu mer uppbenbart när man ser vilka olika stilar som byggs i andra EU-länder. Eller ska det som speglar vår tid ytterst reduceras till ännu en fråga om ensidig makt och förutbestämt inflytande?

Det lättaste och vettigaste vore förstås att helt enkelt bygga det som människor i vår tid efterfrågar, förutsatt att de också får en rimlig chans att välja mellan olika arkitektoniska stilar. Arkitekturupproret menar att detta borde vara en självklarhet i ett modernt och demokratiskt samhälle i det tjugoförsta århundradet.

3. ”Människan kommer att lära sig uppskatta dagens arkitektur”
En av de bärande tankarna inom den modernistiska ideologin är att medvetet inte anpassa arkitekturen efter människan. Människan kommer nämligen till slut att anpassa sig efter arkitekturen, sägs det. Det räcker dock med att betrakta det så kallade miljonprogrammet för att se att detta inte stämmer riktigt. Dessa bostadsområden byggdes för omkring 50 år sedan och det finns ännu inget som tyder på att det skett en trovärdig mänsklig anpassning eller att majoriteten uttrycker någon spontan uppskattning av hur resultatet ser ut. Fula och kvalitetsmässigt usla lådbyggen fanns dessutom redan på 1930-talet, så miljonprogrammets tanke var heller inte några direkta nyheter inom arkitekturen. Även om påståendet om den fördröjda uppskattningen skulle visa sig stämma till slut någon gång i framtiden, så kan man ändå på goda grunder fråga sig vad det är för mening med att bygga något som man redan vet inte kommer uppskattas ens under de första 50 åren.

Globalt sett är det också väldigt tydligt att folk i allmänhet, besökare och turister ytterst sällan vallfärdar till omtalade modernistiska märkesbyggnader. Däremot flockas horder för att fotografera äldre och klassisk bebyggelse. Modernistiska byggnader förekommer i mycket begränsad utsträckning på vykort och i turistbroschyrer om det hellre finns klassisk bebyggelse att visa upp för att locka folk till resmålet.

4. ”Ni är bakåtsträvande, vi för utvecklingen framåt”
Modernismen har en väldigt linjär syn på tiden, i vilken man blandar ihop begreppen förändring och utveckling. Att en stil som modernismen, som skapades på 1920-talet, fortfarande kan anses vara den enda arkitektoniska stil som för utvecklingen framåt är förstås väldigt ironiskt i sig. Ännu mer ironiskt blir det när man beaktar att dagens modernistiska nyproduktion inte bara är extremt ful, i Sverige är bostadsbyggandet dessutom dyrast i EU och husen beräknas hålla i maximalt 50 till 100 år. I ljuset av dessa fakta kan man också undra vad allt detta ständiga snack om ”hållbarhet” egentligen innebär?

5. ”Vill ni ha utedass också?”
Det är vanligt att modernister försöker förstärka bilden av sig själva som framåtskridande genom att utmåla motståndare som bakåtsträvare med löjliga motfrågor som t.ex. ”Ska vi återgå till tiden innan elektricitet och kvinnlig rösträtt?” eller ”Vill ni ha utedass också?”. De tycks inte fatta att det faktiskt går att skilja på estetik och funktion. Man måste kunna lära av historien genom att ta vara på det som var bra och förkasta det som var dåligt. Det är alltså möjligt att bygga ett traditionellt sadeltak och även ha hantverksmässiga fönster med riktiga spröjs utan att samtidigt bygga in pigkammare och anställa tjänstefolk som på 1800-talet.

6. Användandet av ord som ”pastischer”, ”Disneyland” och ”Bullerbyn”.
Det här är egentligen inga riktiga argument utan enbart omogna försök till retoriska knep ägnade åt att håna en viss typ av arkitektur. Detta är något som Catharina Sternudd tar upp i sin akademiska avhandling Bilden av småstaden. Hon menar att det finns en modernistisk diskurs som innehåller ett förbud mot historiska referenser. När någon bryter mot detta förbud så försöker man helt enkelt förlöjliga detta beteende medelst nedsättande epitet.

7. ”Det är inte arkitekternas fel”
Det är självklart inte enbart arkitekternas fel att det mesta som byggs idag är så otroligt fult. Även aktörer som byggherrar, politiker och beställare har ett visst inflytande över resultatet. Men att påstå att arkitekterna inte har något ansvar alls är som att säga att de inte har något inflytande över byggnadernas utformning överhuvudtaget.

Det var arkitekter som hittade på den modernistiska ideologin. Det var arkitekter som hittade på de modernistiska stilarna. Arkitekter skrev böcker och pamfletter in absurdum för att propagera för denna ideologi och dess stilar. På arkitektskolorna lär arkitekter nästan enbart ut modernismens tillvägagångssätt. Genom att ständigt repetera dessa ohållbara argument är det arkitekter som hårdnackat försöker försvara modernismen i Arkitekturupprorets diskussioner, i media och överallt där invändningar påpekas. Det är arkitekter som främst styr kommunernas stadsbyggnadskontor. Arkitekter utformar detaljplaner. Det är arkitekter som beviljar och avslår bygglov. Arkitekter driver anbuden och arkitekttävlingarna för nybyggnation och det är alltid modernism och enbart modernism som godkänns som tävlingsbidrag. Arkitekter avgör också kommunernas arkitekttävlingar och utan undantag är det modernistiska förslag som vinner. Arkitekter ger ut tidskrifter som enbart presenterar modernism. Arkitekter ger andra modernistiska arkitekter spaltutrymme och förbehållslöst medhåll. Arkitektkåren delar ut priser och stipendier enbart till de kollegor som premierar en enda arkitektonisk stilriktning – modernismen. (Albert Svensson)

8. ”Det handlar om utförande/ambition/detaljomsorg, inte stil/utseende”
Det här är egentligen inget argument utan snarare försök att blanda bort korten genom att leda diskussionen bort från den svaga punkten estetik till något man tycker sig behärska bättre. Ett tydligt exempel på detta var när Arkitekturupproret lyfte frågan om estetik i tidningen Arkitekten och arkitekterna Gert Wingårdh och Rasmus Wærn i ett svar valde att byta samtalsämne. Arkitekturupproret och många andra anser att en byggnads skönhet är en egenskap i sig som förtjänar att diskuteras på sina egna premisser.

9. ”Det är för dyrt att bygga vackert”
Visst kan man använda fördyrande detaljer men de allra flesta attribut som krävs för att en byggnad ska uppfattas som vacker är ganska enkla. Grundexempel på detta är symmetri, proportioner och färgval. Arkitekturupproret har tidigare sammanfattat ett examensarbete från Kungliga Tekniska Högskolan som undersöker frågan. Slutsatsen är just att skönhet inte behöver kosta mer. Man kan förstås också bygga dyrt utan att det blir vackert eller särskilt lyckat, vilket bilden och bildtexten nedan illustrerar.

10. ”Kunskapen och hantverkarna finns inte kvar”
Det finns visserligen en poäng i att efterfrågan på skickliga hantverkare minskade på grund av modernismens pådyvlade förbud mot utsmyckningar och relativiserande av skönhet. Men att alla hantverkare därmed också skulle ha dött ut och med dem även mänsklighetens tusenåriga kunskaper i arkitektur är förstås en rejäl överdrift. Att hantverkstraditionerna fortfarande lever ser man främst vid restaureringar, återuppbyggnad och även vid nyproduktion av byggnader som ska passa in samt på personligt utformade privata bostäder.

---

Peter Olsson

---

Har vi missat något vanligt argument? Kommentera gärna! Hela tanken med artikeln är just att skapa diskussion och uppmuntra till kritiskt tänkande.

Fler blogginlägg med liknande tema

• Ohälsosam arkitektur – En annan sida av funktionalismen
• Lukas Memborn: ”Dagens arkitektur är helt otidsenlig”
• Svensk forskning: Inte dyrare att bygga vackert
  
• Ny akademisk avhandling ifrågasätter arkitekters smak